Solidaritet på gamla dar
Skam den som ger sig. Men det fick Finlands sega pensionärsparti göra till sist.
Tre gånger blev det lilla seniorpartiet struket ur partiregistret. Det fick aldrig in kandidater i riksdagen och med åtta års – två mandatperioders – intervall fick partiet enligt lagen börja om 1995, 2003 och 2011.
Sedan gav man upp och gick in som en medlemsförening i ett annat parti. Största framgång i kommunerna blev partiets fyra fullmäktigeledamöter i Tavastehus.
Äldreveckan pågår i Borgå med en mängd evenemang – missa dem inte! Här finns allt från övningar med tabletter (det vill säga pekdatorer) till radiofavoriter från 1944.
Äldreveckan ger oss också orsak att fundera över varför landets 1,2 miljoner pensionärer aldrig gick att förena politiskt till exempel till ett parti. I Storbritannien, Nederländerna, Israel och Australien har man också försökt, men nej.
Det är förstås det att skillnaderna i inkomst, samhällsklass och politisk syn följer med också in i pensionen och kanske till och med förstärks. Det är trist att ta upp det när det är temavecka, men så är det.
För många är övergången från lönearbete till pension ett rejält ekonomiskt fall. Andra har möjlighet att lösa in pensionsförsäkringar, besparingar och hyror som tickar in från någon höghusadress någonstans.
En del lever resten av sitt liv på en 740 euros garantipension. Andra, visar en statistik inom bilhandeln, köper just då dyrare märken som BMW, Audi och Mercedes – de köps mest av dem som har fyllt 56 år.
Äldreveckan ska framför allt påminna om att de äldres ställning är i gungning i det moderna samhället.
Det finns mycket att göra för oss alla. Allt är inte bra i systemet när allt fler anhöriga, i sin nöd över hur knappt deras närmaste anhöriga vårdas, allt oftare vänder sig också till Borgåbladet för att be om hjälp.
Vi behöver säkra ett äldrevänligare samhälle också när de äldre blir fler – 1948 års årskull, den största av alla, gick precis i pension.
Läget kräver också solidaritet bland de äldre själva. Det är lätt förvånande att äldrerådet i Borgå inför äldreveckan (Bbl 1.10) tycker att för lite uppmärksamhet ägnas åt de nio av tio äldre som är – friska.
Rådet anser sig ha "för lite makt" att handskas med svårare frågor. När missförhållanden som de vid servicehemmet Hongas uppmärksammas – de kommer att återkomma i många skepnader – överlåter rådet med varm hand frågan till ett avlägset regionförvaltningsverk.
Maktlöshet – struntprat. Man har det inflytande man tar sig.
År 2012 tog två tonårsflickor initiativet att samla in flera tusen namn i Borgå, vände den kyrkliga hierarkins nackar på orten och bevarade på tumanhand Pellinge lägergård för framtiden.
Kan två gymnasieelever som är 17, så kan en samling fyra-fem gånger mera erfarna medborgare som är 77, om bekymren bara upplevs angelägna.
De verkligt utsatta äldre – lågpensionstagarna och de som lever i tunga närståendevårdsrelationer mellan säng, toa och kök – behöver sin särskilda uppmärksamhet just nu.
Vi kan och ska alla bidra. Men bäst vore ju om de som en gång var dessas klasskamrater, grannar och morjensbekanta på gatan gick först.