Framsteg och besvikelse
Frilansjournalisten och manusförfattaren Marjo Vilkko har sällan fått så mycket negativ och arg feedback som efter tv-serien Finland är svenskt 2012.
I Finland finns det håriga underströmmar av folk som får irriterade tics så snart man påminner om att finländsk identitet också har ett urgammalt svenskt element.
Ibland blir man ju rentav beredd att ge upp hoppet om att civilisation vore en ständig resa mot det bättre, och inte bara en evig vågrörelse mellan innovationer och så igen, besvikelse.
Mest är det ju, som Vilkko säger, en catchig programrubrik som har fått människor med hjärta för det okomplicerat blåvita Finland att rasa vid sina tangentbord.
Finland är ju också ryskt.
Vårt land blommade visserligen upp med nya städer och administration under den svenska tiden. Men det var under nästan 110 år av ryskt styre som Runeberg satt och skrev i Borgå, som folkspråket blev landets huvudspråk och som finländarna började betala sina uppköp med finska mark.
Finland är också tyskt.
Pernåpojkarna; de var fler än bara Mikael Agricola, åkte på 1500-talet till Tyskland och kom hem med biblar, skrifter och idéer. Och i modernare tid har Finland varit i förbund med både kejsarens och Hitlers Tyskland under trängda år i världshistorien. Och i förrgår var Alexander Stubb där.
Finland är också estniskt. Var och en som kan Borgå- och Pernåskärgårdens historia vet att när folk smugglade och söp ner sig så var det i grund och botten så. För att inte tala om hur vårt samhälle i dag, med alla dess veckopendlande timmermän, byggarbetare, servicemän, busschaufförer och läkare är "estniskt".
Så det är bara rätt att Marjo Vilkkos nästa manus har titeln Finland är ryskt.
Det blir en tv-produktion som heter duga. Samtidigt frågar ju kretsar kring Putinregimen i Ryssland faktiskt om inte det här lilla landet med blåvit flagga kanske bara är en konstruktion från Första världskriget och egentligen tillkommer Ryssland.
I Borgåbladet använde vi, enligt originalet från Svensk Presstjänst, uttrycket svenskhat i rubriken över artikeln med Marjo Vilkko.
Visst är det på gränsen till rysande obehagligt att det finns de där ute som har ett nästan biologiskt behov att brösta sig mot minoriteter och det som är annorlunda.
Men å andra sidan bör vi också kunna ta en lugnare, kritisk och analytisk diskussion kring våra egna rötter och vårt ursprung, utan att ständigt självömkas och kalla alla som ställer frågor svenskätare eller -hatare.
Kulturprogrammet Strada (Yle 19.9) hade nyligen intervjuat Vilkko om temat i tv-serien. För att illustrera det svenska hade man stajlat upp redaktören för några sketcher i smaragdgrön balklänning i någon gustavianskt inredd salong.
Ibland kan också de där finskspråkiga, väluppfostrade människorna som talar om det svenska som en rikedom, rikkaus-vännerna, vara tröttsamma de också, med sina aningslösa schabloner.
Vi är ju mest eltekniker, närvårdare, bilförsäljare, förskollärare och journalister och så. Som handlar på Siwa om kvällarna.