Rädda går vi omkring
Man baxnar lite då man hör de ansvariga uttala sig, alla fall av vanvård inom vården tycks vara överraskningar för de personer som bär någon form av ansvar.
Det är en skiva med djupa repor som spelar i Östnyland just nu, maktmissbruk inom vården. Först ut under hösten var Saga-hemmet i Sibbo och nu är det boendet Hongas i Borgå som anklagas för vanvård och misshandel av de inneboende.
Som utomstående, inte direkt berörd av fallen, blir man lika överraskad varje gång man hör ansvariga och beslutsfattare uttala sig om att de inget visste. På de flesta arbetsplatser är betydligt mindre övertramp något som lätt lyfts fram, åtminstone internt och om det inte räcker för att lösa upp knutarna, också externt.
Den fråga man ställer sig som lekman, det är hur det är möjligt att problemen och vanvården i värsta fall kan ha pågått i långa perioder utan att någon försökt åtgärda dem?
Den första ljuskäglan faller ofta på de vårdare som arbetare på de boenden som nu är aktuella. Om det är så att vårdare gjort sig skyldiga till maktmissbruk i form av vanvård och misshandel ska dessa naturligtvis inte ha rätt att fortsätta i sina värv, men problemet är inte bara vårdpersonalens. Ansvaret ligger fördelat också högre upp, på enhetschefer, på tjänstemän inom staden och kommunen och på våra beslutsfattare. I fråga om beslutsfattarna bär också varje röstberättigad medborgare ett gemensamt ansvar, det gäller för den som är intresserad av korrekt vård att lägga sin röst på de och de kandidater som andas en genuin omsorg för de redan utsatta i samhället.
Att det inte är helt okomplicerat att komma framåt då man som anhörig eller till och med anställd upptäcker oegentligheter är uppenbart. Det är för gemene medborgare inte helt enkelt att hitta den person eller det organ som i sista hand ansvarar för vården i vårt samhälle. Det kan tänkas vara en av orsakerna till att många väljer att vända sig till det offentliga ordet för att få hjälp med sina utmaningar.
Ytterligare ett problem framträder tydligt då fall av vanvård uppdagas, den rädsla anhöriga känner inför det faktum att hen berättar om problemet. I många fall då Borgåbladet vill tala med drabbade anhöriga, önskar anhöriga få framträda anonymt i tidningen, inte sällan är motiveringen den att de anhöriga inte vill att den som fått vård av dålig kvalitet ska bestraffas ytterligare.
Frågan är vad den här rädslan beror på? Är vi, som folk, så nerpressade i skorna, att vi köpt det faktum att ett klagomål inför de stora - tjänstemän och beslutsfattarna - kan leda till bestraffning? Eller är det vårdarna och cheferna på vårdenheterna vi är rädda för?
Oavsett ur vilken källa rädslan växer, så är det just rädslan vi måste komma åt, i bästa fall avskaffa och ersätta med en känsla av att det lönar sig att protestera mot dålig vård. Det kan ju inte vara så att vi ska leva i ett samhälle där vi är rädda för just "samhället" och den personal och de tjänsteinnehavare och beslutsfattare som fungerar som samhällets kugghjul.
Någonstans, naivt kanske, vill man tro på att det går att återuppliva viljan och känslan för att det alltid lönar sig att försöka förändra världen till något bättre. Det ser inte bättre ut än att man och vi måste hitta nya former för hur problem inte bara ska gå att lösa, utan att kanske former för att till och med undvika problemen helt och hållet.