Sommartider, hejdå
Det är fortfarande en månad kvar till den röriga söndagsmorgon då vi inte vet vad klockan egentligen är. Det är inte nu, utan först i slutet av oktober, som vi ställer om klockan till vintertid.
En annan milstolpe mot de mörka tiderna har vi redan sett. Den första frosten har legat i morgongräset och någon har redan sett den första vilsna snöflingan virvla över husen.
Det markerar början på en av de utmanande säsonger vi arbetande finländare har att leva med – månaderna med mörkret. Det är då man under lördag och söndag måste försöka hinna vara ute mellan tio och två om man ska få uppleva dagsljus alls.
Internationellt är länderna i världen i färd med att avskaffa sommartiden. Allt färre utanför EU tillämpar omställningen, ursprungligen till för att spara energi när den första gången infördes i Tyskland 1916.
Det var troligen också därför Finland för första gången införde systemet mitt under pågående krig, våren 1942.
Inte heller här gick det utan protester. Tio år efter Mäntsäläupproret var det nu grannsocknen Orimattila som opponerade sig. I augusti samlades husbönderna på lantmannalokalen i Pennala och beslöt ensidigt att skruva klockorna i hela kommunen tillbaka med en timme.
Bland folket uppfattades fördelen med sommartiden tydligen som i en skolpojkes dagbok 1942: Detta är även i så måtto till nytta, då nu även arbetarna hinna njuta av solen och på så vis få de för kristiden behövliga vitaminerna. Och fortfarande dyker brustabletterna och vitaminkapslarna upp i tv-reklamen så att vi jobbare ska orka.
Den 26 oktober får vi tillbaka den timme vi lånade ut i våras. Då blir morgnarna lite ljusare, men kvällarna mörkare; när vi en måndag åker hem från jobbet står ljusreklamerna i blom.
Under sommarmånaderna har vi haft ljus mer än någon kunnat önska – och nu trixar vi plötsligt med klockan och mörkret. För inte länge sedan var det mer fågelsång och blått nattljus i sovrummet än vi ibland behövde.
Nu känns det galet att ha tagit de långa sovmorgnarna just om sommaren.
Vi skal ikkje sova bort sumarnatta, skrev den norska vardagslyrikern Aslaug Lygre (1912-1966) i en dikt, tänkvärd just i den här vändningen av året. Så mycket ljus har gått förlorat. Än mer berörande är att hon skrev detta svårt sjuk bland andra, döende människor på ett norskt sanatorium på fyrtiotalet.
Arrangemanget med sommartid kallas på engelska daylight saving, att spara dagsljus.
Man kunde ju föreställa sig att det bästa sättet att ta vara på dagsljuset fackligt sett vore att arbeta lite längre arbetsdagar under det ljusa halvåret, eftersom både nätter och morgnar för fritid är ljusa.
Också i företagens arbetsrytm vore det effektivt att de som jobbar under andras sommarsemestrar skulle jobba någon halvtimme eller timme längre om somrarna – och i stället ha de timmarna till sitt förfogande under vintern.
Det vi under de kommande månaderna behöver allra mest är ju att kunna ta någon flexdag och vara ute i ljuset.
I saw the light. – Hank Williams, countrysångare (1923-53)