Det andra perspektivet
Det finns en strävan att dra allt och alla vi inte känner över en kam.
Jag är en av de 781 120 svenska medborgare som la min värdefulla röst på Sverigedemokraterna.
Det är öppningen i Therese Larssons inlägg under rubriken ”Åsikten” som publiceras i den svenska tidningen Sydsvenskan dagarna efter riksdagsvalet i Sverige. Larsson är en snart fyrtioårig kvinna, mamma, som planerar att starta ett eget företag, hästuppfödning och foderförsäljning.
Det är en alldeles normal och väl avvägd inledning på Larssons debattinlägg, men ändå känner man någonstans att den är modig. Modig helt enkelt för att det är så sällan man ser det som är en helt vanlig människa träda fram och säga det, att här är jag nu. Jag är en av de där nätupp mytomspunna och avskydda Sverigedemokraterna.
Therese Larsson och Sverigedemokraterna är ur finländskt perspektiv intressanta för att det finns finländare som är precis lika vanliga som Larsson och ett parti som Sannfinländarna.
Sverigedemokraterna och Sannfinländarna har det gemensamt att de växer i popularitet, vinner fler väljare för varje val som ordnas, det trots att den allmänna opionen är den att de här partierna, de åsikter de står för är dåliga, något att förakta. Både direkt och indirekt drar man, i pressen i både Sverige och Finland, slutsatsen att också de som röstar på Sverigedemokraterna och Sannfinländarna är dåliga, något att förakta.
Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson i spetsen, hade före valet genomgått samma mangling som Sannfinländarna inför valet i Finland. Partiets medlemmar och beslutsfattare valsades runt i offentligheten som rasister, inskränkta, brottslingar. Det ska sägas att många av partiets företrädare har gjort sig skyldiga till dumheter och direkta brott, men det finns också helt vanliga människor som är aktiva inom partiet och än fler bland anhängarna.
Inför valet i Sverige var tonen mot Sverigedemokraterna och de som kanske tänkte rösta på partiet, hård. På sociala plattformer, som Facebook och Twitter, var tonen fientlig, till och med hotfull. Då måndagmorgon grydde var den allmänna känslan, den känsla medierna förmedlade, den känsla som var rådande på sociala plattformer, uppgivenhet. 12,9 procent av de som röstade i valet, lade sin röst på Sverigedemokraterna.
En av dem var Therese Larsson. Som i sitt debattinlägg kommer med ett önskemål till alla dem som kritiserar Sverigedemokraterna och dem som röstade på partiet.
Ifrågasätt gärna oss SD-väljare, men fråga oss ännu hellre, skriver Larsson och svarar, trots att ingen ännu frågat henne, på frågan varför hon valt att rösta på Sverigedemokraterna.
Jag vill ha en bättre skola, jag vill ha bättre sjukvård, jag vill ha bättre ekonomi och jag vill ha bättre flykting- och integrationspolitik.
Larsson skriver vidare att hon själv är en vanlig, vänlig medmänniska som valt att lägga sin röst på det parti som passar henne bäst. Hon ber läsarna att inte låta vissa människors beteende stå för alla SD:s anhängares känslor och värderingar.
Något som är viktigt för oss i Finland att komma ihåg inför riksdagsvalet nästa år. Att Sannfinländarna inte bara är det som Hakkarainen, Halla-aho och andra frontfigurer i partiet får det att se ut att vara. Bland Sannfinländarna och deras anhängare finns helt vanliga och vänliga medmänniskor. Människor vars röst eller åsikt inte kan eller ska tystas ner. I ett försök att utesluta och nedtysta bidrar vi alla till en indelning i ett vi och dom.