En lojal minoritet
Ett av de tyngre argumenten mot Svenska folkpartiets språkpolitik är att om allt annat i partiet är liberalt, så är partiets språkpolitik inte det.
Den analysen levererar tankesmedjan Magmas språkrör Olav S. Melin i en kolumn (HBL 29.8).
SFP står visserligen inte ensamt bakom den obligatoriska undervisningen i landets två nationalspråk. Det gör många partier i riksdagen tillsammans, på sistone med ett visst motstånd inom Samlingspartiet och ett tydligt bland Sannfinländarna.
Melin skriver: "Obligatorisk svenskundervisning kan inte motiveras med en liberal politik. Man har en rättighet att lära sig svenska, men inte en skyldighet."
I ett liberalt samhälle gör människorna sina egna val enligt vad de tror medför största möjliga nytta för dem. Det i sin tur ska i den liberala läroboken leda till ett avvägt och balanserat samhälle.
Så uppstår fri handel, fri åsiktsyttring och marknadsekonomi; grunderna för det väst vi lever i.
Staten ska bara få blanda sig i genom skatt, rättsväsende, samt polis och armé med ensamrätt på kraftåtgärder. Det ger friheten ramar.
Liberala nationer som USA har också stränga regler för monopol, eller olika brott som rubbar friheten.
Däremot är det inte så enkelt att ett liberalt samhälle automatiskt tillåter en fri och glad skola. I Europa upprätthåller politiskt liberala ofta de tajtaste skolorna, "strama ramar", medan en vänsterstyrd skola ofta ställer lösare krav på eleverna.
Liberalismen kan vara renlärig ibland. När Melins arbetsgivare Magma 2011 ville gå med i det liberala Europanätverket för tankesmedjor ELF ställdes många frågor om huruvida en tankesmedja som Magma, låst till ett språk – är liberal.
Olav S. Melin skriver att man trots allt kan och får vänta sig vissa kunskaper i svenska bland Finlands folk för att det är kommunitärt – en nation behöver, som gemenskap i världen, tillsammans ställa upp på de behov någon del av nationen har och bära varandras bördor.
Vi finlandssvenskar behöver den kunskap som kommer in till oss från den finskspråkiga majoriteten.
Genom åren har många topptjänster i östnyländska företag och kommuner i en jämn ström besatts med folk från andra orter – som smidigt har börjat arbeta här tack vare sina klara och obligatoriskt lagda grunder i svenska.
Vi finlandssvenskar är också en lojal minoritet gentemot de finskspråkiga. Kulturellt är vi kanske lite väl isolerade och vi känner oss lätt lite skygga på finska kafferep bortom Askola och Borgnäs.
Men vi tycker att det är lika mycket vår sorg att Talvivaara läcker i naturen, eller att det inte finns tillräckligt med poliser i Lappland.
Finlandssvenskarna är en minoritet som mår bra och som deltar i samhällsbygget. Detsamma kan man inte säga om alla minoriteter i Europa eller världen.
Så det känns rättvist att i gentjänst förvänta oss att majoriteten förstår och ser till våra möjligheter att leva kärnan av våra liv på svenska.
Det betyder däremot inte att det enda sättet att uppnå det är en landsomfattande obligatorisk svenska.
Den kan gott avskaffas om så önskas. Vår pedagogiskt skickliga Pisanation har kapaciteten att hitta alternativ till den modell för svenskan som inte heller nu alltid levererar.