De sköra och ängsliga
Borgåbladet refererade i går några av de många pappakamperna i landet, Juhos och Allans.
I skilsmässor (Bbl 30.7) drar ofta mannen familjejuridikens kortare strå. Det bygger på sociala mönster och på en kultur där en del finländska män under årtionden har lyckats bete sig så att det har gjort precis detsamma om de har varit hemma, på möten, på affärsresor eller ute och supit.
Nu drabbar det kulturarvet oskäligt dem som vill vara jämlika, aktiva, närvarande pappor efter en skilsmässa.
Kulturella och sociala mönster leder för det mesta till att det är barnens mamma som får (eller får lov att) vara förälder under vardagen. Barnen behöver vara rotade någonstans, oftast för dagis eller skola. Sedan blir veckosluten oftast pappas lott i något slags 5 + 2 dagarssystem. Plus sommarveckor.
Skilsmässor kommer sig av att ett övermäktigt antal saker vardagen inte längre har gått ihop i samförstånd. Det är knappast särskilt ofta för att någondera partens sexuella identitet har vacklat, men vi ska ändå dra parallellen.
Sommarens regnbågsjippon har i praktiken har kommit att handla om mer än själva minoriteterna. Det har också kommit att handla om hur livet i allmänhet, samhörigheten, uppdraget och lustan visar sig i många olika former. Heteropar går numera med i paraderna för att stryka under att det är så. Och det ger ett bra djup åt vad det är fråga om.
Samtidigt är en annan, och den allra största, könsminoriteten stum och tafatt. Det är den stam om 45 procent av landets befolkning som utgörs av heteromännen. Särskilt när det går dåligt för dem är deras roller ångestfyllt vaga.
Och för att vara tydlig, med formuleringen ur den svenska satirschlagern: det är inte bögarnas fel.
Feminister av olika slag kan flyga i taket av detta tycka-synd-om-männen. Men låt dem flyga.
Manssamhället är ju skamlöst starkt – men bland de starka. Man kan bara häpna över att börsanalys eller militärstrategi tydligen bara kan utföras av män. Eller över att kvinnor fortfarande inte kan betalas som män för samma arbete.
Men manssamhället är också sorgligt svagt – bland de svaga. Knappt någon annanstans blir så mycket mänskligt kapital, förhoppningar och känslor devalverade och skingrade som när en man skiljer sig – kontakter, tillhörighet och ankaren i livet.
Folk är olika och man ska inte generalisera om kön för flitigt.
Men jag påstår ändå att kvinnor i omställningar är socialt och kulturellt tryggare över att de kommer att kunna överleva och stå ut, i och genom sina nätverk.
Män får lov att ta adjektiven just så omanliga som de är: De är sköra och ängsliga över att vara ensamma.
I går läste vi att många inte i tid har sinnesnärvaro att bevaka sina intressen kring vårdnad och barn. Eller för att säga som det är: De har oftare snabbt ett nytt förhållande.
Sannfinländarna har varit aktiva i riksdagen för att i lag stärka pappornas status.
Någon kan tycka att det återspeglar gamla machovärderingar, där muijan ska veta sin plats. Men mer troligt är att man har blivit en politisk kanal för dem som inte hade råd med en skilsmässojurist när livskamraten och barnen flyttade ut.
Utan som fogade sig i hur det gick.