Tre spår mot samma mål
Den finlandssvenska författaren Merete Mazzarella säger i modemagasinet Gloria att hon inte hör till dem som tycker att de finskspråkigas tvångssvenska – hon använder det omstridda ordet – är livsnödvändig för ett liv på svenska i Finland.
Opinionsundersökningar visar att 40 procent av svenskspråkiga i Finland tycker som hon. De finskspråkigas obligatoriska svenska, knaggliga leverans och tysta skam för ett språk de inte riktigt kan, skapar irritation hos dem, säger Mazzarella. Uppvuxen utomlands känner hon det lika när hon ska tala finska.
Så den stenen i skon i finländsk språkpolitik skulle många gärna vicka ut ur sandalen.
Nu har frågan bara blivit en enda vägens ideologi. Någon har fått oss att tro att om vi rör en sticka i tuppspelet om svenskan så kan alla andra stickor, i ett förskräckligt fysikaliskt fenomen, ramla på golvet och ner i golvspringor ur vilka vi aldrig mer ska kunna fiska upp dem.
Därför vore det bara bra med flera tankespår, så länge målet förblir att Finland ska vara ett öppet och tolerant land, där olika språk kompletterar det unika och på sitt vis fantastiska huvudspråket finska.
SFP-modellen delas av Folktinget och socialdemokratiska FSD. Den bygger lite ensidigt på uppfattningen om att svenskan nästan ständigt är hotad, och lånar sina berättelser från tider då den finska majoriteten tog över samhällsroller av de svenskspråkiga.
Modellens goda sida är att den är beprövad och riksomfattande. Den har en ambition om jämlikhet för alla finländare – även om man inte alltid har lyckats dölja att man en gång var orolig för att de finskspråkiga skulle få ett försprång medan de svenskspråkiga satt kedjade vid långa och tunga studier i finska.
Stubb-spåret etablerades av en twittrande och hipp statsminister i skära strumpor. Hans utfall mot den gamla Taxell-SFP-modellen var däremot inte särskilt balanserad; den var "sjuk", sa han.
Men Stubb står för en glad liberal laissez-faire, låt-gå, där man genom ett fritt val väljer skola för sina barn i tron på att man kan lära sig språk också genom mindre hårt strukturerade skolmodeller.
Modellens styrka är att den är genuint liberal (framför näsan på SFP). Om svenskan ger människor största möjliga nytta så väljer folk den, annars får den tyna undan och ha en mindre roll. Jämfört med det framstår Folktingets och regeringens språkstrategier med dess obligatorier nästan som snudd på en sovjetisk planekonomi för språket.
Pedagogiskt är Stubbs modell mer eller mindre blåögd.
Reservatspåret vore att vara mera inåt-svensk än SFP. Det spåret skulle ge upp de storstilade planerna på att påla hela landet tvåspråkigt och i stället hålla svenskan för oss själva.
På detta tredje debattspår kunde någon visa på lösningar för att vara vår egen minoritet på vårt eget område, specialisera oss på kontakterna med Norden och utbilda folk för samarbete och handel med vårt största exportland, Sverige.
Tre skisser till framtida modeller – ju kortare formulerade, desto mer provokativa. Men under en resa, där man växlar till exempel mellan dessa tre spår, kan det finnas nya öppningar i språkpolitiken.
Det är bättre än det olustiga tillstånd som Mazzarella pricksäkert ringar in.