Allemansrätt och affärer
Livet på sommarlandet förändras. Också under vintern har Borgåbladet skrivit om hur skärgården som arbets- och livsmiljö söker sig nya vägen. Nu under sommaren ser många utmed stränder och fjärdar också det med egna ögon.
Vi har också nyligen påmint om hur sommarstugorna, när de väl har mist sitt känslovärde i släkter och familjer, också börjar mista i ekonomiskt värde på marknaden.
Minskat stugliv har också lett till att människor allt mera börjar köpa sina stunder i sommarens skog, mark och vikar av företagare. Förr låg den enda affären mest i att sommargästen på sommarens sista söndag kom upp till bonden på söndagskaffe och betalade årets sommarhyra för stugan.
Numera ställer skärgårds-, stug- och naturföretagare allt oftare till med program för sommargästerna – färdigt dukade bord både när det gäller mat, fritidsskoj, utfärder och action.
Natursafari är en lärorik form för stadsbor att lära känna naturen. Men samtidigt innebär det också ett systematiskt utnyttjande och ett slitage på andras egendom. Det går inte alltid i allemansrättens anda, utan kan anstränga relationerna till dem som trots allt äger mark och vatten.
Det har aldrig, ens under svåra tider i Finland varit ett problem att människor har drygat ut sina egna källarförråd med saft, sylt och svamp från andras skog – eller rentav för att sälja sina plockskördar till andra.
Tvärtom har det i många år varit ett mantra hur olidligt mycket goda bär och fin svamp som blir liggande i skogen, utan att någon tar dem till vara.
Det har i någon mån reparerats av den återkommande cirkusen där bärbranschen värvar och inkvarterar tusentals bärplockare rentav från andra kontinenter.
Samma boom kring svamp kommer förmodligen, den också. Många enskilda har redan i årtionden har levererat trattkantarell och nordisk skogssvamp till franska kök och gjort sig förtjänster på det.
Bland de vanliga besökarna i naturen har allt flera allt mera sällan föräldrar och släktingar ute på det egentliga bondlandet.
Den naturliga hänsynen är inte längre djupt nedärvd och det finns de som gör liknande misstag som okunniga mellaneuropéer – man fäller träd, samlar fågelägg, gör upp eld eller grillar under någon annans grilltak när hemfolket är borta.
Allemansrätten har i Finland aldrig skrivits ner i lag. I stället ger Miljöministeriet regelbundet rekommendationer om hur den här urgamla rätten ska förstås.
Ministeriet får lov att hänga med. Livet förändras. Hittills har rätten mest styrt vad man får plocka med sig ur en annan skog. Nu är frågan om man också får gömma saker där, som i den moderna skattletningshobbyn geocaching. Svaret är ja, det får man.
Alldeles enkelt är det inte. Man får rida i en annan skog, men inte köra fyrhjuling där. Man får plocka kottar, men inte mossa. Och man får inte tvinga en mystisk eller berusad människa att gå ut ur ens skog.
Men den stora frågan verkar fortfarande vara när en ny tolkning av allemansrätten ska bli tydlig i fråga om när en markägare behöver säga sitt om affärsverksamhet som försiggår i den skog och mark man äger.