Den utpusslade svenskan
Av sjutton studenter i gymnasiet i Leppävirta som skrev svenska i vårens studentskrivningar skrev sju laudatur eller eximia.
Det lilla gymnasiet i norra Savolax hade därmed också det bästa genomsnittsresultatet i hela landet i det som officiellt heter B1 Det andra inhemska språket, populärt och finskpopulistiskt "tvångssvenska".
Undersökningen hade gjorts av Iltalehti (IL 15.7) och ett it-företag. Överraskande nog visade den att finska elever på starkt tvåspråkiga orter som Vasa, Pargas eller Borgå, där svenskan finns nära till hands, gör ett resultat under genomsnittet.
Det ska i alla fall bero på att Iltalehti undersökte den kortare B-svenskan, som inleds först i sjuan, förklarar man vid Linnankosken lukio i går (Bbl 19.7).
På tvåspråkiga orter erbjuds ofta också den längre A-svenskan som startar i lågstadiet, eller som i språkbaden redan på dagis eller i ettan. Många elever från tvåspråkiga miljöer som har en stark svenska finns alltså inte med i Iltalehtis siffror.
En annan felkälla i undersökningen är att svenskan i studentexamen för åttonde året i rad var frivillig. De som är svaga i svenska kan numera låta bli studentprovet i svenska och syns därmed varken som bu eller bä i statistiken.
Så det är bra att även som kvällstidning skilja ut päronen innan man räknar snittpriset på äpplen.
Men när vi väl har sagt det ger undersökningen fortfarande en översiktlig bild av den obligatoriska svenskan och de resultat den ger i studentexamen runtom i landet. Den vänder också en del av pakkoruotsi-argumentationen på huvudet.
Skolsvenskan sägs allmänt ha det motigast i på de allra minsta orterna längst inne i Finland. Man hör aldrig språket, heter det, och svenskan är lika främmande som något utländskt språk. Den allmänna utbildningsnivån och motivationen är låg, säger man. Men fortfarande gör eleverna goda resultat här.
Det kan också styrkas av reportage från östra Finland, där man har besökt skolor som har önskat ryska som B1-språk i stället för svenskan. Där har man inte förhållit sig negativt till svenskan, utan snarare positivt till språk i allmänhet, och velat ha ett utbud.
Finsknationalisterna sticker förstås upp huvudet här och där för att göra politik på skolsvenskan.
Men inte ens Sannfinländarna har orkat hålla den fanan så värst högt, så det är bra att inte blåsa upp det hotet till mer än det är värt.
Iltalehtis karta över svenskresultaten lär oss snarare att svenskan kommer på undantag i de större städerna, förmodligen för att där finns så mycket annat att välja på.
Vid de små gymnasierna ute i landet – Leppävirran lukio har 120 elever – är utbudet knappt. Finns det inga yviga alternativ så skriver man svenska, och klarar den också, utan någon större dramatik än kring något annat ämne.
Minoritetsforskaren Pasi Saukkonen som vi citerade förra veckan (Bbl 16.7) kommenterade efteråt ledaren med att det finns så många andra faktorer som tar plats av svenskan.
Att man är obekväm med dess obligatoriska plats i skolschemat handlar inte om språkhat eller illvilja, utan snarare om att ha allt svårare att fördela sin tid mellan allt som står till buds, både i och utanför skolan.