Vild som Sven Dufva
Vid Finlandsarenan i Björneborg lutade sig språk- och minoritetsforskaren Pasi Saukkonen mot kameran, publiken – och finlandssvenskarna.
Nu behövde han, sade han, "få lite tydligare signaler av oss". Om var skon egentligen klämmer, om var det brister allra mest i att kunna leva sitt liv på svenska i Finland.
Pasi Saukkonen, tidigare engagerad bland annat vid finlandssvenska Soc-o-kom och Magma, frågade knappast detta bara som retorik, utan det var en ren och rak fråga.
I Björneborg var han inbjuden på scen av den nystartade sannfinländska tankesmedjan Suomen Perusta; diskussionen var nyanserad och respektfull utan särskilt bitska undertoner.
Saukkonen såg två smärtpunkter i diskussionen om språk i Finland.
Den ena är att finlandssvenskarnas grundlagsenliga rätt att få leva sitt liv på svenska enligt honom "inte på långt när" förverkligas just nu.
Han har så rätt. Om vi klagade till förmän, stadsstyrelser och förvaltningsdomstolar varje gång vi har fått slå om till finska skulle 10 000-tals yrkanden ligga och vänta.
Den andra smärtpunkten är att de finskspråkiga med siffror på mellan 60 och 70 procent av dem tycker att det här dilemmat inte ska lösas med obligatorisk svenska för alla ända fram till sista examen.
Saukkonens egen lösning är att göra den obligatoriska svenskan regional och kanske därmed starkare där den behövs. På fastlandet skulle svenskan vara ett ämbetsspråk enbart i landskapen Nyland, Egentliga Finland och Österbotten (medan de samiska språken skulle vara det i Lappland). Det är den vanligaste europeiska modellen.
I det övriga landet skulle finskan, svenskan och samiskan vara "nationalspråk" – europeiskt sett ett luddigt, men samtidigt stort och symboliskt begrepp i grundlagen.
Nu är det väldigt finlandssvenskt att flyga i taket över förslag som det här och se all förändring i landets språkpolitik som hot. Ofta står vi som Sven Dufva på bron utan att kunna tänka oss någonting som heter taktisk reträtt eller omgruppering; att det kan finnas andra vägar, och andra broar.
Därför är vår motdebatt oanalytisk, hysterisk och dålig. Utan att tänka oss för blandar vi ihop andras läroplaner, språkpolitik, minoritetspolitik, grundlag, band till Norden, nationalism, smygfascism, hån och glåpord om juntiga skogsfinnar. Paniken är som när något av djuren i filmen Jurassic Park har vandrat in på kontoret.
Det är bra att vi 2012 fick en lättläst och välskriven nationalspråksstrategi. Den uppmuntrar oss till att göra våra hävdvunna språk kända och omtyckta över hela landet. Men strategin går knappast att genomföra med obligatoriska medel.
Däremot ger den lysande möjligheter att påminna om att våra nationalspråk är språk framom andra och att göra dem tillgängliga och valbara så ofta det bara är möjligt
Och så ska Pasi Saukkonen få svar på sin fråga där i början – när är det omistligt viktigt med svenska?
Vi vill ha en första våg av säkrad svenska i våra skolor. Vi vill att de ska vara lika tillgängliga och pedagogiskt lika bra som de finska skolorna.
Vi vill vara trygga inom vård och omsorg. Vi vill känna oss säkra i domstolar och med samhällets trygghetsfunktioner som polis, räddningsväsende och armé.
Resten kan utsättas för allehanda försök och projekt.
- - -
Redigerat kl. 9.33 : Rättelse av uppräknade landskap