Det går utför för språken
Förr om åren var det en merit att vara "språkkunnig". Det fanns magistrar i stan som kunde si och så många språk flytande och som briljerade med att vara talesmän för hela Henrikssons buss utomlands.
När flickorna för ett halvsekel sedan började ta studenten lika flitigt som pojkarna var det framför allt via gymnasiets så kallade "språklinjer" de marscherade in.
Nu är inte språkkunskaper i så hög kurs längre. I Finland går intresset för främmande språk ner år för år.
För tjugo år sedan valde omkring 40 procent av alla högstadieelever ett nytt främmande språk i åttan, oftast tyska, ibland franska. I höst kommer omkring bara var tionde att göra det.
För tjugo år sedan kunde man i långt flera kommuner än i dag välja ett nytt språk redan i femman – i slutet av nittiotalet i 270 kommuner. I dag är de färre än 150.
Det rimmar illa med mål som EU har ställt upp. År 2002 antog EU-toppmötet i Barcelona målet att alla barn efterhand skulle lära sig åtminstone två främmande språk innan de går ur skolan.
Hittills har man kommit så långt att 28 procent av befolkningen i EU kan föra ett enkelt samtal på åtminstone två främmande språk.
I Finland har frågan också spelats ut i debatten om den så kallade tvångssvenskan. Svenskan tar plats av de främmande språken, har man sagt. Alla elever ska inte heller ha kapacitet till tre språk utöver modersmålet i grundskolan.
Vi får väl småningom acceptera att svenskan i stora delar av landet är som ett främmande språk. På många orter hör man betydligt mer engelska, eller ryska, i vardagen.
Det står förstås i lagboken, i turistbroschyrer och i Wikipedia att svenskan är ett av våra nationalspråk. Men det gör inte språket lättare för eleven att lära sig för det.
Å andra sidan kan vi kontra med att finskan inte är lätt att lära sig heller, även om vi finlandssvenskar hör den alla dagar. Det är ett vackert, färgrikt men också till ordförråd, form och grammatik ett superunderligt språk att lära sig.
Dessutom börjar vi med det redan i trean och läser det 2,7 gånger mer än de finskspråkiga läser svenska. Men också vi förväntas av EU att efter skola och studier kunna finska och engelska plus något annat främmande språk hyggligt.
År 2006 lades studentexamen om och finskan och svenskan slutade vara obligatoriska i examen. Det här har inte heller det lett till att de utländska språken skulle ha blivit mer populära och stödde inte heller föreställningen om att svenskan tar de andra språkens plats.
Mera är förklaringen då att ivern för teknologi och ekonomi de åren blev så mycket starkare i det finländska samhället. Den suveränt språkkunnige gentlemannen eller diplomkorrespondenten blev plötsligt som från en annan tid. I stället kom nya businessadministratörer, konsulter och projektchefer som tar sig fram även på sorglöst halvbra engelska.
Förstås ska att språk inte ska vara något självändamål. Den som kan sex-sju språk flytande behöver ju också ha någonting att säga på alla dessa språk.
Men för varje nytt språk lär man sig också mer om olika kulturer och om olika sätt att se på världen. Det är ett bonus som inte alltid går att mäta, eller omsätta, i pengar.