Att vara den som tittas på
Det gör en gott att resa. Utomlands får man en möjlighet att se sitt fosterland med nya ögon.
Lotta Storbackas debattinlägg publicerades i HBL på lördagen (7.6):
För ungefär 70 år sedan hände någonting fruktansvärt som var en följd av främlingsfientlighet, hat, intolerans och nazism – det vi kallar för andra världskriget. Totalt dog cirka 50-60 miljoner människor under andra världskriget. När något av det här kommer upp säger vi alla: Aldrig mer. Vi enas om att det aldrig får upprepas. Ändå röstar till exempel 25 procent i Frankrike, 23 procent i Danmark och 13 procent i Finland (i EU-valet, red.anm) på precis de faktorer som till slut orsakade andra världskriget.
Resultatet i EU-valet skapade inga stora rubriker på andra sidan jordklotet, inte i Kina i alla fall. Shanghai Daily skrev en kort notis om det nya parlamentet och ledamöterna dagen efter valet och noterade kort att högerextrema partier klarade sig väl i de flesta europeiska länder.
Det man, som västerlänning, mer reagerade på i Kina, i synnerhet utanför Shanghai, är det man kanske skulle vilja kalla en omvänd rasism. Tvekar inför ordet rasism, egentligen handlar det väl mer om kinesernas stora intresse för det eller de kineserna aldrig stött på tidigare. Västerlänningarna, i synnerhet barnet som reste med, barnet med det blonda håret, de stora blå ögonen, väckte stor uppmärksamhet och viss förtjusning.
Så stort var intresset för västerlänningarna, i synnerhet för barnet, att kineserna flockades kring västerlänningarna, ville fotografera barnet, ville ta kompisbilder, "selfies", med detta blonda barn. De fullvuxna i sällskapet fick mest ta vara på komplimangerna, riktade till barnet och besvara frågan "where do you come from?" Samtidigt fick föräldrarna höra hur roligt det var för kineserna att äntligen få prata några ord engelska, möjligheterna till det är fortfarande få i Kina.
Som föremål för ett så stort intresse grubblar man över det, i de överraskande stunderna; är det en genuin förtjusning som leder till att kineserna inte drar sig för att visa sin nyfikenhet för det nya eller är det en form av rasism, en rasism så öppen att man inte kanske tror att det är fråga om just det? Trots fotograferandet, det fullständigt öppna pekandet och de långa blickarna inser man - tack vare den tydliga vänligheten - att man bara för ögonblicket råkar vara intressant.
Och man kan inte låta bli att tänka på hur det ser ut här hemma. Är det så man, som en person med avvikande utseende, blir bemött i dag i Finland? Blir man som invandrad, som flykting eller som adopterad bemött med samma vänliga nyfikenhet? Är det glåpord som följer efter en, är det ett vänligt finger som pekar eller är det en knytnäve som talar först?
Högst önskvärt vore att alla, oavsett utseende och bakgrund, fick leva sina liv i fred. Och i de flesta fall, tryggt invaggande i den finska mentaliteten, här pratar vi inte med okänt folk, inte på nyktert huvud i alla fall, får man gå i fred på gatan. Men, med folkvalda beslutsfattare som James Hirvisaari (Muutos 2011), har vi en lång väg att gå. Hirvisaari kallar på sin blogg (8.6) utländska personer för parasiter och barbarer, personer som Hirvisaari inte vill se i Finland.
Med beslutsfattare som Hirvisaari är det inte konstigt att det finländska folket till stora delar är ett rasistiskt folk.
Skribenten är nyss hemkommen från en adoptionsresa till Kina.