Trött men lycklig
Mångas barndomsminnen av fina dagar är dagar då det regnade. I synnerhet om det inte skvalade länge.
Bäst var det ofta om regnet till sist höll upp till kvällen, att sjövattnet kändes ljummet för att det var svalt i luften, att löjorna plipp-ploppade till ytan för att snappa upp sånt som regnet hade sköljt i sjön.
De regniga dagarna minns vi för att vi spelade brädspel, drack kaffe, låg och läste och kände att vi hörde ihop just så här, i stugans enkla sommarrum.
Borgåläraren och -författaren Sabine Forsblom skriver på sin blogg om hur en regnig dag fortfarande blir viktig:
Vi pratade med varandra. Om tranorna som skriker över träsket, om mormor som gått bort efter ett långt liv, om hararna som ser ovanligt stora ut i år, om drömmarna som inte gick i uppfyllelse, vi talar om taxen som surar för att den hatar landet.
Det är semestertider. Förutom allt roligt vi ska göra är det också viktigt att reflektera över parenteserna livet tvingar på oss, som en regnig dag gör.
Också under arbetsåret har det varit just de små katastroferna och avbrotten som har fått uttrycket force majeure att kännas som någonting allt mera trivsamt, som en fribiljett.
Det är dagarna då ingenting går att göra och då det blir tydligt att ingenting heller måste göras.
Det är när vi nu minns hur vi i vintras satt insnöade i en trafikstockning och fick låta dagens tajta program helt enkelt bara skita sig.
Eller när vi blev sittande extra timmar i en främmande stad för att flyget var inställt; människorna vi pratade med, kvarteret vi såg.
Eller de gånger vi gled i väg på ett tåg och visste att det var fritt fram att sitta några timmar och inte göra någonting alls.
Eller när gästerna vi hade dukat för ringde och sade att de inte kunde komma, och att vi den gången tänkte att det faktiskt var lika så bra.
Sådana parenteser upplyser oss om att det vi tror att måste göras också kan lämnas ogjort utan att världen går under.
Semestern blir ibland som den blir. Alltid har vi inte kontroll över den och ibland blir kan omständigheter, arbetssituation och arbetsgivare göra att jobbet förföljer en också då.
I värsta fall, när livets skruvar är hårt åtdragna, blir semestern ingen laddningspaus alls. Utan man kommer tillbaka på hösten och allt känns från dag ett lika tungt som förut.
I bättre fall lyckas man under semestern släppa och glömma det som stressar och oroar och börjar hösten på ny kula, men i samma banor.
I bästa fall kan man gå på semester med känslan av att gå i mål: att mycket blev gjort, att saker förändrades, att någonting blev färdigt helt och hållet.
Coachar och livskonsulter brukar faktiskt uppmana oss att summera ner innan vi loggar ut sista dagen och se: mycket blev faktiskt gjort.
De gånger man under vintern har hunnit ta sig en funderare över vad mer livet kunde handla om, än detta dagliga kör, är förmodligen de gånger man har fått en extra halvtimme av både tomrum och reset för att någonting blev inställt, för att man missade bussen.
Det är då man ibland fått en glimt av hur det kunde vara att jobba hårt och uträtta mycket och ändå inte till sist vara urkramad och sliten. Utan trött men lycklig.