En debatt om rätt saker
Egentligen blev debatten om den obligatoriska svenskan i riksdagen i grunden en bra första debatt.
Detta om man bortser från de trista omständigheterna att det har blivit så mycket mera accepterat att fara ut mot minoriteter och andra annorlunda-grupper i Europa överlag.
I riksdagen höll många finskspråkiga riksdagsledamöter ur olika partier delar av sina inlägg på svenska. Många var också personliga och delade med sig av egna erfarenheter av svenskan och andra språk.
Som väntat hade Sannfinländarna och enmansgruppen Hirvisaari parkerat sig i långa rader för att hålla förberedda inlägg. SFP höll en lågmäld profil med förberedda inlägg av Stefan Wallin och Christina Gestrin och replikinlägg av Mikaela Nylander och Thomas Blomqvist.
Jörn Donners inlägg var lika tankeväckande och historiskt reflekterande som det var drygt. Men annars vore Donner inte Donner.
Det intressanta är också vad som inte sades i riksdagen.
Trots Sannfinländarnas stora svärm kring frågan så hade ändå de grällaste argumenten hållits utanför salen.
Det talades inte mycket om "de överprivilegierade finlandssvenskarna", som i den mera vulgära propagandan om svenskan. Tvärtom bedyrade många som talade för någon variant av förändringar bland skolspråken om att de inte ska rubba möjligheterna att leva öppet och tryggt på svenska i Finland.
Sannfinländarnas ledamot från Borgå, Pirkko Ruohonen-Lerner har hittills hållit låg profil i språkfrågan. Nu höll hon något överraskande gruppens första anförande i just den här frågan. Hon pillade bland annat på de svenska intagningskvoterna till universitet (även om läkarutbildningens kvot inte förra gången gav utdelning, för att svenska sökandes poäng var så svaga att inte ens den lilla "poängrabatten" hjälpte dem över tröskeln).
Inte heller hördes det från SFP-flanken i salen särskilt mycket klagan om hur den så kallade svenska servicen faller ifall det svenska inslaget i finska barns skolscheman blir tunnare eller förändras.
Det är bra om SFP för gott har tonat ner den argumenteringen. Vi har numera så många tvåspråkiga familjer att också behovet av heltäckande svensk service i vardagens alla vändningar bör ha minskat.
Så debatten handlade om det den skulle handla om – skola, utbildning, språkkompetens, konkurrenskraft. Det är bra om också de svenskspråkiga riksdagsledamöterna tar chansen att diskutera detta också för de svenska skolornas del – språkpaletten handlar ju inte bara om att hålla fennomanerna stången.
Frågan om huruvida förändringar är grundlagsenliga sades inte heller mycket om. Det vore nog också bra att inte blåsa upp en bild där ingenting i språkväg går att diskutera utan att grundlagens anda kränks. Eller för att tala klarspråk - det fungerar inte nu heller. Det nuvarande utfallet i skolorna gör inte finnen tvåspråkig.
Medborgarinitiativet kommer av allt att döma att falla och inte ens någon mindre kompromiss verkar få stöd. Ändå vore det bra att ta utskottsbehandling, betänkanden och debatt på allvar.
Språk är en för viktig sak för att bara utelämnas till ett resultattänkande där man mest bara säkerställer att vi vinner och dom förlorar.