Tömda bord, rena dukar
Första maj är förbi – en av få helgdagar med en annan grund än den kyrkliga årskalendern.
Trots det är det ju inte ovanligt att folk njuter av den traditionella första lediga vårdagen, med att spåna kring hur dåligt det har gått för vänstern.
Någon drar till med hur det överlag har gått åt skogen för Finland för att arbetarrörelsen fick för mycket att säga till om och dumpade vår konkurrenskraft. Och höjer sitt eget champagneglas vid picknicken om våren.
Det är ju i själva verket så att den som tycker att det slattras för mycket i samhället ju då i så fall själv, som föredöme, kunde jobba flitigt på första maj. Och ta det där med studentmössor, skumpa, sill, släkt och manskör på närmast tillgängliga lördag i stället.
Det är som med den trendiga vågen av nyateism som får folk att sitta lediga på långfredag och beklaga sig över att det religiösa inslaget i vårt samhälle fortfarande är för stort.
I framtiden kanske det blir så att de som har en egen politisk eller religiös övertygelse har rätt till sina högtidsdagar – i namn av kulturell mångfald och religionsfrihet – medan dagarna inte nödvändigtvis är allmänna helgdagar.
De som hör till kyrkan har då rätt till jul och påsk och muslimer har rätt att fira slutet på ramadan. Fackligt anslutna firar första maj och kineser, kurder och nepaleser får vara lediga för sin egen kulturs nyår.
Den enda rättvisa som behövs är i så fall den att alla har samma antal lediga dagar.
De som har en "neutral" världsåskådning skulle i så fall få ha fler semesterdagar; många skulle säkert välja att hålla en höstsemester i par med skolornas höstlov.
Nu börjar många i alla fall skruva på sig - som riksdagens grundlagsutskott nyligen. Så kan man väl inte heller ha det. Även om kyrka och stat ska vara åtskilda så borde man väl ändå ha de folkliga traditionerna, den djupt rotade årsrytmen kvar...?
Det är nog helt riktigt. Ett samhälle med skräddarsy-din-egen-årskalender blir i längden inget lyckligt samhälle. Oberoende av varför vi firar de olika helgerna har det värde att fira midsommar, självständighetsdag, påsk och numera semesterjuli tillsammans.
Helgerna är inte till för att vi bara ska tala om vinterkriget på självständighetsdagen eller om Jesus eller haren till påsken.
Helgen är också till för att den är ett break, en paus. Det finns en visdom i att kollektivt ha högtider, andningspauser och lugnvatten, då vi tömmer borden och lägger ren duk.
Det är viktigt med tillfällen att lägga verktygen och alla de andra tankarna åt sidan för en dag eller en helg – som ortsbor, som kultur, som nation.
Om vi var riktigt postmoderna och införde ett skapa-din-egen-helg, skulle den kommersiella världen knappast kunna låta bli att hålla sina fingrar ifrån oss.
Vi har redan sett operahus och idrottsarenor tas över av sponsorer och kommersiella intressen. Om vi avskaffade våra traditionella helger, skulle handel, turism och restaurangnäring säkert plantera nya.
Så har halloween snabbimporterats hos oss för att trygga handeln under dess svåra höst. Men den är en inplanterad, amerikansk helg, lika udda i kalendern som fasanen i fågelboken.