Pengarnas kontinent
När det händer den europeiska människan någonting otrevligt är den första reflexen inte längre primitivt att slå. Utan det är att dra bort sina pengar.
Vi slutar handla där. Vi köper inte deras varor mera. Så får dom se hur roligt det är.
Så har Europa också börjat agera i storpolitiken. Det byråkratiserade, bekväma, cappuccino-Europa har egentligen ingen enhetlig styrka att dra ut militärt. Utan vi hotar med pengar.
Det är lite som den där farfadern förr om åren som, när någonting skulle avhandlas på kort eller medellång sikt inom släkten, myndigt halade fram sin stora plånbok.
När vi nu ska vara riktigt stränga med någon talar vi om ekonomiska sanktioner. Vi föreställer oss att det biter på skurkriken i världen, som på Ryssland när landet rullar fram elitförband på oönskade platser.
I det myckna diplomatiska springet kring krisen i Ukraina, lyckades någon i förbifarten på Downing Street i London fotografera en brittisk promemoria hos en förbiilande förhandlare.
Pappret avslöjade att någon hade tänkt sig att Storbritannien mitt i flåset om going to war, om eventuellt krig, ändå borde vara återhållsam med att frysa ryska konton och stoppa rysk penningrörelse.
Den amerikanska webbplatsen för politisk journalistik Politico skriver att just det gör att Vladimir Putin kan få Europa att blinka av häpnad över vad han gör. Han har insett att man i väst kan hota med ekonomiska straff, men aldrig kommer att ta till dem.
Den lilla, åldrande europeiska kontinenten har blivit så upptagen av att mäta allt i pengar. Och den kan bara inte strunta i det penningflöde som har uppstått från de förmögna ryska miljardärerna.
De har sina barn på dyra internatskolor i England och Schweiz, köper slott i Frankrike och turistar i Spanien och Portugal.
EU-Europa avslöjar hur det tror att vårt ekonomiska system är suveränt både för oss själva och att vi rentav kan hota eller belöna andra med det.
Ändå blir det fel saker i fel tid. Det är som att ge aktier i födelsedagsgåva åt en tvååring eller gamla pälsmössor till missionen. Vad ska mottagaren med dem? Det upprör inte Putin om visumförhandlingar med EU avbryts "som straff".
Europa håller på att upplösas i en principlöshet; i regimer och regeringar som är legitima bara om börserna tror på dem.
Ingen går längre till den lärobok där det står att knepiga situationer bäst löses genom att fråga folket i allmänna val. Tror ingen på ett val i Ukraina så snart som möjligt? Tror någon i Europa på demokrati längre?
I stället är en gång stora Europavisionärer som Tony Blair, Gerhard Schröder eller Paavo Lipponen snabbt tillgängliga för projekt som Gazproms gasledning i havet här utanför; till salu för det ryska eller europeiska kapitalets projekt.
Allt ska rasa en dag. Så avlöser tidsåldrar varandra. Om det sedan sker i en eurokrasch eller i en fredsförhandling som ett fett ärr i historien efter ett segt krig vet vi inte. Men hoppas på det bästa kan man alltid.
Vad kommer sedan? Vad ska människor ha som livssnöre sedan, när vi en tid har prövat på ha pengen på förstaplats och över allt annat trott på just dess fria framfart?