Läsa mellan raderna
Hur fredligt skulle det inte kännas om världen nu bara återgick till sin dagsordning med fridsamma matcher i tungviktsboxning och korta knytnävsslagsmål i ishockey.
Så skulle Borgås egen Robert Helenius få boxas sin eftertraktade match mot ukrainaren Vladimir Klitjko.
Nu har klanen Klitjko sannolikt annat att tänka på i. Fem år äldre storebror Vitalij var åtminstone i västmedierna oppositionsledare i Ukraina någon vecka. Landet står mitt i en politisk konflikt utan sin like på Europas karta sedan det kalla kriget.
I krisen kring Krim och Ukraina försöker vi begripa alla de snabba vändningar som nu sägs ha lett fram till att minsta lilla felknyck kan leda till storkonflikt.
Å andra sidan har vi efter många fredliga år tappat vanan för omvälvningar. För drygt tjugo år sedan blev de baltiska staterna självständiga 1990; året därpå var det statskupp i Moskva och pansarvagnar sköt hål i Högsta Sovjetbyggnaden.
Inte spillde så många sitt kaffe i Finland för den saken då – läget var allvarligt, men berörde oss liksom inte direkt. I dag tycks en territoriekonflikt vid Svarta Havet beröra oss betydligt mer.
Det kan bero på att Baltikum var så underligt avlägset för 20 år sedan; enligt författaren Sofi Oksanen "som en plats på månens baksida".
Det kan också bero på den supersnabba mediebild vi numera har. När någon använder ordet krig på Facebook så sprider det sig som en gräsbrand vid ett radhustalko.
Vi har tidigare (Bbl 25.2) skrivit om att vi behöver lära oss att läsa dagens medier annorlunda än förr. Lärare i modersmål och samhällskunskap: ta gärna en vända via materialmapparna om argumentation och mediekritik just nu.
Fråga gärna varför boxarpolitikern Klitjko är ute ur mediebilden. Eller varför den nytillsatta "folkets regering" i Kiev inte i väst presenteras med de vanliga personporträtten – så där som man skrev om de där professorerna och författarna som kröp fram med sina stora, omoderna glasögon som nya ledare när Estland en gång blev fritt.
Facit är att Väst helt enkelt inte har så stor orsak att vara så stolt över revolutionsregeringen i Kiev. Många nya ministrar kommer ur nationalistiska och halvfascistiska extrempartier som man i väst i allmänhet tar avstånd från.
Klitjkos Europavänliga Udar-parti har ställt sig på sidan om. När de mera hårdföra milisledarna på Majdantorget skrek i mikrofonerna i falsett stod Klitjko, illa tvungen, bredvid och såg minst lika bister ut som i ringhörnan under sin aktiva tid.
Sedan finns det finns inget som helst försvar för att Ryssland har kört in i Ukraina med pansarfordon och soldater utan nationalitets- och gradtecken. Att Ryssland säger sig "trygga de rysktalandes säkerhet", skrämmer oss för att de en dag kan tycka att man behöver göra lika i Villmanstrand.
Samtidigt har Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, lite misslyckat men ändå, försökt säga att han förstår hur man tänker i Ryssland, även om han inte förstår varför man agerar som man gör.
Att han då får hårt mothugg från Wilhelm Agrell – en av Sveriges ledande fredsforskare – säger någonting om hur samtalet om krig och fred i Europa har förändrats.