Salomoniskt, smart, slugt
Idén om att kyrkan skulle avstå från vigselrätten luftades nyligen av biskopen i Borgå, Björn Vikström.
Själva tanken är däremot inte ny; den lanserades första gången 2010 av Helsingforsbiskopen Eero Huovinen under hans sista sommar i aktiv tjänst.
När Björn Vikström nu publicerar liknande tankegångar på nytt – på Facebook – är de däremot fördjupade till en längre och helhetligare tankegång om vad det inom kristendomen innebär att vara gift.
På den civila sidan ser vår äktenskapslag ut att bli uppdaterad till samma modell som i många andra europeiska länder och gäller därefter också samkönade par. Det är också det enda rättvisa.
Kyrkan är däremot inte där ännu. Vikström har själv betraktats som en av de mer liberala i fråga om samkönade giften, men säger ändå att detta kommer att vara öppet i kyrkan ett bra tag än.
Om kyrkan inte viger, utan enbart välsignar, väntar man att krocken med dem som inte vill ha en ceremoni för homopar eventuellt blir lite mildare.
Kyrkohistorien efter oss ska avgöra om Huovinen-Vikströmmodellen är salomonisk, smart eller slug. Det att kyrkan skjuter fram sin schackpjäs och säger att det blir slut på kyrkvigslarna är nämligen inget litet diplomatiskt meddelande.
Domkyrkan i Borgå, mittemot biskopsgården, kommer förstås att förbli en av landets populäraste och mest fullbokade bröllopskyrkor. Brudparen ska köa som hittills om lördagarna och prästens ritual ska knappast bli så mycket annorlunda än den är nu.
Den stora skillnaden blir däremot att alla par därefter på allmänt europeiskt vis får lov att först gå till magistraten för att gifta sig juridiskt.
Magistraterna ska i så fall hantera 12 000 nya vigslar per år – var och en med den lilla högtidlighet det steget i livet kräver.
Samtidigt antyder Vikström också att kyrkan med en vikande ekonomi också kan komma att dra sig ur andra samhällsfunktioner som den hittills har skött, som gravväsendet. Det får kommunerna i så fall ta över och finansiera med kommunala skatter och avgifter.
Reportrarna frågar Vikström om inte folk då ännu mer än hittills ska gå ur kyrkan. Han kontrar överraskande tydligt med att det då må vara så då; hör man till kyrkan bara för att få gifta sig där, är frågan om det är tillräcklig grund att vara registrerad som kristen.
Det är ett tufft språk i dialogen mellan kyrka och civilsamhälle.
Vikströms vägval är däremot tufft också mot kyrkans egna opinionsbildare. Där förs debatten om äktenskapet många gånger som om ingenting hade hänt mellan det att Romarbrevet skrevs och p-pillret uppfanns.
Här är Vikström nyskapande i debatten. Hans tankegång är att mänskliga fenomen har olika betydelse i olika tider, också äktenskapet. Därför ska det också i nya tider speglas på nytt mot vad kristendomen vill ha sagt genom sin lära och etik.
Och så är det – de som gifte sig för 50 år sedan har levat ett helt annat liv än de par som i dag åker till Ikea och börjar bygga bo.
Varken kyrkans, kristendomens eller andra ideologiers uppgift är att slå fast ting i deras gamla former. I stället ska de då hellre stödja oss i livet och vid vandringen i dag.