Kanske en ljusning i sikte
Efter de senaste årens horribla nyheter om våld inom barnfamiljer är det glädjande att se att allt fler axlar ansvar för barns välmående.
I går kom beskedet om att Högsta domstolen (HD) förkastar ansökningarna om besvärstillstånd i det som i offentligheten kallas fallet Eerika. Eerika hette den åttaåriga flicka som under morsdagsfirandet år 2012 dog hemma hos sina far och dennes sambo, ett fall som väckte stor uppståndelse då det uppdagades.
Eerika hann, trots sin ringa ålder, leva största delen av sitt liv i barnskyddets maskineri. Trots att myndigheterna varit inkopplade i många år avslutades Eerikas liv alldeles för snabbt och på ett fruktansvärt sätt.
Eerikas far och dennes sambo, som dömts för mord, frihetsberövande och misshandel hade sökt besvärstillstånd angående åtalet för mord, vilket de nu fått avslag på.
Trots att inget längre går att vinna i fråga om Eerika, känns det ändå som en liten seger att också HD håller fast vid att det Eerikas pappa och sambon utsatte Eerika för, också var ett mord.
Om man vill försöka hitta något gott i fallet Eerika, så går det endast att hitta i det som är efterdyningarna i fallet. Trots att det också tidigare funnits orsaker att diskutera barnskyddet och de övriga myndigheternas agerande i fråga om barn som far illa, har diskussionen efter fallet med Eerika åtminstone lett till otaliga utredningar. Bland annat har man utrett om barnskyddsmyndigheterna i Helsingfors gjort sig skyldiga till tjänstefel.
En arbetsgrupp presenterade i juni 2013 en rapport i vilken man föreslog att nationella riktlinjer för hur man går till väga för att känna igen situationer i vilka barn far illa. Gruppen föreslog också att riktlinjerna över hur de olika myndigheterna samarbetar kring samma fall ska ses över.
Det som konstateras i de flesta utredningar är att inte bara myndigheterna, utan också omgivningen, borde både reagera och erbjuda ett stöd i ett tidigare skede än vad nu är fallet.
I Borgå talar chefen för skyddshemmet och socialjouren, Kristina Huopalainen, varmt om den publicitet som skyddshemmet fått under de senaste åren. Då nyheterna i sig, de som bland annat handlar om en uppgång på över 110 procent i fråga om vårddygn, gravida kvinnor som söker skydd på hemmet, är negativa, är det en fördel att det skrivs så mycket om hemmet. Det sänker tröskeln för klienterna att söka sig till hemmet, att de via tidningsartiklarna upplever att de vet vart de kommer.
Det goda i den låga tröskeln är inte bara det att barn, kvinnor och män får skydd och stöd. I de fall där klienterna i ett tidigt skede söker sig till hemmet och på så sätt noteras av myndigheterna är möjligheterna att avstyra kommande problem betydligt större. I Borgå har man goda erfarenheter av tidigt agerande, genom att stödja familjer genom öppenvård och familjearbete har man fått antalet omhändertagna barn att sjunka de senaste åren.
Glädjande är också att se att det som kallas samhället gör något mer än diskuterar vikten av att stödja barnfamiljer i ett tidigt skede. Ett exempel som tål hyllas är det veckoslutsdagis som drivs av Mannerheims barnskyddsförbunds frivilliga krafter i Nickby (Bbl 11.2), ett ypperligt exempel på hur man med enkla medel kan ha en avgörande och positiv inverkan i barnfamiljers liv.