Livets nöd och vimmel
I Norge finns ett center mot våld och sexuella övergrepp inom kyrkan. I Sverige finns ansvarpersoner för samma frågor inom varje stift.
I går publicerades den utomstående utredning som gjorts efter att Finlands svenska metodistkyrka gick ut med information om att sexuella övergrepp uppdagats inom församlingen. Utredningen, gjord av rättspsykolog Julia Korkman, visar att det är fråga om grova övergrepp.
Övergreppen inom församlingens verksamhet och på Hurtigs barnhem i Grankulla har uteslutande drabbat pojkar i åldern 10 till 15 år. Övergreppen skedde under 1960-1990-talen, den pastor som utpekats som skyldig till övergreppen agerade ensam och avled 2012.
Metodistkyrkan gick ut med en uppmaning till allmänheten, bad personer som kände igen sig att ta kontakt med Korkman. Sammanlagt har sexton personer uttalat sig i samband med utredningen, av dessa har tolv egna erfarenheter av den avlidne pastorns övergrepp. Korkman säger i en intervju för Svenska Yle att de samtal som förts pekar på att betydligt fler personer blivit utsatta för övergrepp. Inalles har den avlidne pastorn samarbetat, lett och varit en förebild för över tusen ungdomar via sin tjänst.
Det som smärtar i det som rullas upp då man läser rapporten, det är de gossar man ser framför sig i det som de i dag fullvuxna männen berättar. Män, som då övergreppen gjordes var bara barn, barn på väg in i det annars också omvälvande fullvuxna livet. Gossar, i en av de sköraste perioderna i sitt liv, tvingades finna sig i att en person de borde kunnat lita på förgripa sig på dem.
"Barn mellan tio och tolv år övar på att vara vuxna, men kroppsligt och känslomässigt är det fortfarande mer barn." (Vårdguiden, Sverige)
Det som gör en arg då man läser rapporten är systematiken i övergreppen. Den avlidne pastorn har utsatt pojkar för övergrepp under tiotals år. Alltid bara gossar, de som blev utvalda.
Smärtsam, men på ett helt annat sätt, har situationen kanske också varit för de pojkar och flickor som klarade sig undan pastorns val. Ett barn kan inte, ska inte behöva kunna förstå, varför ett annat barn särbehandlas av en vuxen.
Samtidigt som utredningen om övergreppen i Metodistkyrkan är färdig rullas följande berättelse ut. Nina Wredlund berättar i tidningen Västra Nyland (31.1) om de sexuella övergrepp hon under två år utsattes för i en församling inom Borgå stift.
Biskop Björn Vikström meddelade på söndagen via Facebook att han på fredagen vid domkapitlets sammanträde kommer att föreslå ett handlingsprogram för sexuella övergrepp och trakasserier inom församlingarna.
I fråga om de utredningar som nu sätter punkt och de utredningar som står i startgroparna är det viktigt att poängtera att livet för de utsatta fortsätter. Både Metodistkyrkan och Borgå stift vill att den som upplevt eller upplever övergrepp ska anmäla detta, för de ansvariga inom församlingen eller som i fråga om Metodistkyrkan, till de som gjort utredningen. Man ska inte förvänta sig att alla offer för dessa övergrepp ska vilja hjälpa kyrkan att lösa de här problemen, varför skulle offren nu vilja hjälpa den eller det som förorsakade det onda?
Och de offer som nu vågat berätta sin historia, vem kan garantera att de får den hjälp de behöver? Att till exempel hitta sexualterapeuter som talar svenska är inte lätt.