Ett smygande hjärtflimmer
Efter självständighetsdagens märkliga kravaller i Tammerfors skrev alla lustigheters fader Jari Tervo om saken. Demonstranterna, ansåg han, hade i kampen för ett klasslöst samhälle ställt till med ett spektakel som ovanligt tydligt saknade klass.
Harvinaisen luokaton mielenosoitus, skrev Tervo. Det är förstås elitistiskt av en välbärgad och känd författare att dra till med ett så dräpande omdöme. Å andra sidan hade han också rätt. För den största delen av finländarna var en stor del av det man hittade på på Pirkkalatorget i Tammerfors obegripligt.
Varför tar man en idrottsgrens yttre kännetecken och beväpnar sig med ishockeyklubbor? Varför angriper man en fest, som under årens lopp har blivit allt mer folklig? I år var den dessutom avfrackad och ingen bal, utan en vanlig eftermiddagsfest med ett dyrt, men ställvis halvpatetiskt program.
I Vasabladet pejlar Camilla Berggren (Vbl 4.1) skickligt in det smygande hjärtflimret i samhället; hur det är skrämmande när våldsamma skeenden kan bubbla upp, närsomhelst och varsomhelst. Det är en tidig varningsklocka. Vi ska inte vara säkra på att saker och ting inte kan gå riktigt på tok i Europa på nytt, eller i Finland.
Det är fortfarande långt tills samhällsfreden på riktigt är rubbad. Det finns inga "långa broar" i Finland, vid vilka man, som förr om åren i Helsingfors, kunde bli misshandlad enligt samhällsklass om man hamnade i fel revir. Inte heller är det vanligt att de rika sluter in sig i hela stadsdelar som spärras av med bommar, murar och väktare.
Inte heller har språkbråk eller etniska konflikter i Finland vuxit sig stora. Ändå drar en isande ilning någonstans kring hjärtat, när Svenska Dagbladet gör en tur genom det tvåspråkiga Finland, från Helsingfors till Replot, för att rapportera om språkklimatet. Isande, framför allt för att reportern, den 32-åriga Negra Efendić med rötter i Bosnien, skriver att det som pågår här inte låter bra.
Forskare och författare, som Kjell Westö, har ibland med en nästan irriterande envetenhet bitit sig fast vid vad som hände i Finland åren 1917–18 och hur detta fortplantat sig genom släktled. Hundraårsminnet av dessa händelser kommer att bli en ovanligt känslig sak, en avgörande magnetröntgning av hur det finländska samhället egentligen mår.
Vi behöver nu tala högt om hur man bevarar samhällsfreden, ifall lasten förskjuter sig, ifall vi fortare än vi anar kanar in i fler våldsamma upplopp som de i Tammerfors. Det allvarligaste med dem är inte enbart att de äger rum, utan också att den stora majoriteten inte begriper, inte läser, vad som är på tok.
Klasser förskjuts. Helsingin Sanomat skrev i helgen att gamla tjänstemanna- och arbetarklasser har förlorat sin betydelse. I stället proklamerade sociologen Jani Erola sex nya klasser: elit, experter, klättrare, donare, brödjobbare samt mindre bemedlade.
Inom medievärlden har ett stort antal av oss förvånat konstaterat att vi, trots våra medelmåttiga löner, placerar oss högre i klass än vi hade trott. Det förklarar möjligen att verkligheten i Finland beskrivs på ett sådant sätt att det faktiskt finns de som inte får sin mening hörd på något annat sätt än att dra en Timo Jutila-mask över ansiktet och slå till någonting med en hockeyklubba.