Dyra och svåra kilometrar
Att hålla tidtabellerna är tyvärr betydligt lättare som privatbilist än som en passagerare i kollektivtrafik.
Dyra och svåra kilometrar
Knappt hann Jorma Ollilla trycka på gasen innan kritiken mot kilometerskatten började rassla in. Den tidigare Nokiachefen Ollila har lett den arbetsgrupp som tillsatts av kommunikationsministeriet för att bereda ett förslag som kunde ersätta den nuvarande bilskatten.
I dess korthet föreslås ett system som innebär att användningen av bilen bestämmer hur mycket man betalar i skatt. Den genomsnittliga kilometerskatten kommer att ligga på 3,3 procent per kilometer.
Målet med systemet är att det skulle öka användningen av kollektiva trafikmedel och att en nedbantad bilskatt skulle innebära att finländarna skulle byta ut sin gamla bilpark mot en ny, miljövänligare dito.
Automobilförbundet protesterar och invånarna på glesbygden befarar att det är de som får betala notan medan de som bor i tätorter med fungerande kollektivtrafik kommer lindrigt undan.
I förslaget tar arbetsgruppen lite luddigt landsbygden, de långa avstånden och den icke-fungerande kollektivtrafiken, i beaktande. Luddig är arbetsgruppen på grund av att den inte direkt tar ställning till vilka områden som kan räknas som glesbygd och på grund av detta skulle betala mindre skatt för avverkade kilometrar.
Trafikminister Merja Kyllönen (VF) försvarar arbetsgruppens förslag och för att hålla invånarna på landsbygden lugna säger Kyllönen för Yles Morgon-tv att Finland bör delas in i minst tre zoner, kanske fler, på basis av tillgången till kollektiva trafikmedel.
Utöver landsbygdens folk finns också de som behöver bilen i sitt arbete på listan över grupper som kan komma att drabbas hårdare av den föreslagna kilometerskatten. En grupp som kan få det tajt om föreslaget går igenom är de unga familjerna, familjer med små barn.
I familjer där bägge föräldrarna lydigt följt uppmaningen om att i ett så tidigt skede som möjligt återgå till arbetslivet är det tidtabellerna som pressar på mest av allt. Att föra till och framför allt hämta från dagis är något som föräldrar ogärna schabblar bort. Att hålla tidtabellerna är tyvärr betydligt lättare som privatbilist än som en passagerare i kollektivtrafik, om man råkar bo på ett område som ens erbjuder kollektivtrafik som passar i pusslet dagis-arbete-dagis.
Då småbarnsfamiljerna ofta är de hushåll som tampas med att få ekonomin att gå ihop, kan en skatt om 3,3 cent per kilometer vara avgörande, i värsta fall kan skatten innebära att en av föräldrarna tvingas stanna hemma. I en familj som tvingas göra ett val som detta är knappast en ny och miljövänlig bil ett billigare pris överst på inköpslistan. Val som innebär andra utmaningar och följder för den gapande statskassan då målet är att vara miljövänlig och få in mer pengar samtidigt.
Vem kunde då vinna på kilometerskatten? Stenfotsbutikerna? Efter tiotals år av utbyggnad av stormarketar långt utanför stadskärnan kanske vi tvingas slopa shopping i stora köpcenter som ligger några kilometer bort. Ingen orkar släpa hem en veckas mat i bussen, då är det lättare att kila ner till kvartersbutiken för att köpa det man behöver för dagen.
Ute på landsbygden finns inga kvartersbutiker, så också i fråga om det är den som bor på landet en förlorare.