Tid, inte fler pekplattor
Digieran syns i elevernas försämrade koncentrationsförmåga.
Samhället behöver inte mer individualism, vi behöver känna ett större gemensamt ansvar för samhällets och vårt gemensamma bästa.
Orden är Olli Luukkainens. Luukkainen är ordförande för undervisningssektorns fackorganisation, OAJ. Luukkainens text publicerades i mitten av november, en knapp månad före resultatet i Pisatestet publicerades.
Resultatet för de svenska skoleleverna var ännu sämre än för de finländska och det får Dagens Nyheters Maciej Zaremba att fatta pennan:
Det hände sig för cirka tio år sedan att vår skolminister fick besök av en kollega från Finland. Svensken upplyste att inom kort kommer den svenska skolan att vara bäst i världen. ”Nåjo”, lär finländaren ha svarat, ”int’ ha vi så högspända mål. För oss räcker det att alltid vara snäppet före Sverige”.
Zaremba fortsätter genom att konstatera att Sverige aldrig under modern tid haft så många oskickliga lärare:
En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls. En sådan magister får barnen att tro att de är dumma, eller att matte är urtrist och omöjligt att begripa. Det är främst detta, inte storleken på klasserna, det fria skolvalet, eller ens utbyggnaden av mobilnätet, som är nyckeln till det svenska skolproblemet.
Zaremba vittnar i sin text i Dagens Nyheter öppet för sin beundran för den finländska utbildningen av pedagoger och lärarkårens höga kompetens, ingenstans i texten nämns det finländska försämrade resultatet i Pisatestet. Zaremba går hårt åt de svenska lärarna av i dag, men än hårdare går han åt lärarutbildningen i Sverige:
Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass.
En del finländska, enligt Zaremba välutbildade lärare, skulle inget hellre än undervisa på det högklassiga sätt deras utbildning och deras ambition tillåter.
Kai-Ari Lundell är vald till årets klasslärare, han arbetar till vardags på en skola i Vanda. Lundell reagerar också negativt på undervisningsministeriets förslag att öka på mängden teknisk apparatur i undervisningen:
Digieran syns i elevernas försämrade koncentrationsförmåga, i synnerhet pojkarna är vana med spel och de snabba resultat man ser i dem. Att lära sig saker tar lång tid och innebär hårt arbete.
Tillbaka till Olli Luukkainen och hans syn på vilket vårt ansvar är:
Vi fullvuxna måste föregå med gott exempel i fråga om rätt och fel, tillåtet och förbjudet, eftersträvansvärt och det man ska undvika. Vi måste också prata om att sakna något och att inte ingripa.
Luukkainen avrundar genom att önska att det ovan nämnda vore ämnen som diskuterades på alla föräldramöten i alla skolor i Finland. Att det är en diskussion också politiker och kommunala tjänstemän borde delta i, om de inte självmant deltar, måste skolan och också föräldrarna se till att diskussionen förs. För det är politiker, beslutsfattare och tjänstemän som slår fast de officiella värderingarna i vårt samhälle.