Sjövägar är inte gratis
Farledsavgifterna har setts över, men de väcker fortfarande ilska.
Helsingfors tingsrätt har den här veckan tagit sig an ett mål gällande farledsavgifter som rederier, såväl inhemska som utländska, betalade till den finska staten åren 2001-2004. 50 rederier vill ha ersättningar på omkring 90 miljoner.
Meningsskiljaktigheterna är stora och man räknar med att målet går vidare till högre rättsinstanser. Till 2006 hade Finland en lagstiftning som gjorde att avgifterna för fartyg i inrikestrafik var mindre än för fartyg i internationell trafik. Rederierna anser att avgifterna var diskriminerande medan staten i sin tur anser att rederiernas krav är ogrundade.
Sedermera har farledsavgifterna setts över, men de väcker fortfarande ilska, inte enbart hos rederierna, utan även hos representanter för näringslivet, och då specifikt hos dem som är beroende av utrikeshandel.
Utan att här ta ställning till det aktuella rättsfallet, och vilken utgången kan tänkas bli, så kan det vara intressant att reflektera över varför farledsavgifter uppbärs och varför de eventuellt också försvarar sin plats.
Politiska partier, centralhandelskammare och representanter för de största hamnarna i landet har i skarpa ordalag kritiserat farledsavgifterna och har bland annat förundrat sig över att fartyg, som enbart besöker landet sommartid, förväntas betala ersättningar som täcker kostnaderna för isbrytning. Eventuellt har de en poäng på den punkten.
Enligt kritikerna är farledsavgifterna orsaken till att många företag söker andra vägar för att transportera sina varor. Avgifterna ska också ha en negativ effekt på sysselsättningen i till exempel Kotka och Fredrikshamn.
Däremot är de få som nämner att inkomsterna går till att upprätthålla och serva farlederna och till att ta fram teknik som förbättrar säkerheten på ett av världens mest trafikerade hav. Östersjön har status som ett särskilt känsligt havsområde, samtidigt som havet också ståtar med den betydligt mer tvivelaktiga titeln ett av världens smutsigaste hav.
Om inte de som trafikerar havet, och som följaktligen bidrar till att höja olycksrisken, är beredda att betala, vem ska då göra det? Att hålla fartygslederna öppna under stränga isvintrar är ingen billig historia. Att låta bli att bryta isen, samtidigt som somliga rederier tummar på säkerheten och fuskar till sig lägre avgifter genom att uppge falsk isklass, skulle innebära att olycksrisken, som redan är överhängande, ökar ytterligare.
Om fartygen var tvungna att betala för den service de verkligen utnyttjar, skulle det bara vara en tidsfråga innan trafiken till de nordligast belägna hamnarna sinade helt och hållet vintertid. I stället skulle man få söka andra fraktvägar för varorna.
I en tid då staten söker besparingar värda miljarder är man knappast villig att sträcka till de pengar som behövs för att trygga säkerheten till sjöss. En stor fartygsolycka skulle ha förödande konsekvenser för miljön. En sådan har länderna kring Östersjön inte råd med.
Därför måste man ha rätt att kräva att de som utnyttjar farlederna betalar för sig. Hur avgifterna mäts ut, liksom vad man väljer att kalla dem är en annan femma.
Den livliga trafiken måste övervakas, och de satsningar på ny teknik som är på gång, kan inte riskeras.