Mig skall intet fattas
Då det tryter för oss utomstående, i form av sjukdom, nöd eller död, då vill vi gärna ha någon att ty oss till. Många väljer kyrkan.
Samma dag som Borgå stift inledde stiftsdagarna ringde telefon på redaktionen. Samtalet handlade om den infekterade situation som råder inom Johannes församling, artikeln publicerades i Hbl 23.11.
"Rädslan härskar i Johannes församling"
Under stiftsdagarna kunde man som utomstående ana det, att utmaningarna kyrkan står inför är otaliga. Inom Borgå stift tampas man med frågan om man är relevant, behövs kyrkan i dag i finlandssvenskarnas liv? Vilken roll spelar kyrkan i vardagen? Hur mycket ska kyrkan förändras för att svara mot de otaliga krav inte bara församlingsmedlemmarna utan också "mannen på gatan" ställer?
Trots de många frågorna och de något färre svaren greps man ändå av den stämning som rådde under stiftsdagarna. Stämningen var god, kändes till och med varm bland dem som var på plats. Stämningen motsvarade det man som utomstående kanske tror, eller vill tro, om kyrkan och församlingen som samlingsplats - en varm stämning, underströmmar av kärlek för också en okänd nästa.
Men, alla var inte på plats. Det var inte bara praktiska göromål som bidrog till att en del inte kunde delta, en del präster och lekmän valde att inte delta i stiftsdagarna för att på det sättet tyst protestera. En mycket kort enkät bland personer på plats avslöjade att allt från en alltför liberal ledning inom stiftet till diskussionen om kyrklig vigsel av homopar låg bakom en del av protesterna.
Det fick en utomstående att överraskas något. Kyrkan, i det här fallet mer specifikt Borgå stift, dras med samma världsliga problem som vilket företag som helst. Högsta chefen och ledningsgruppen är dålig, någon av avdelningarna vet alltid lite bättre och gräver man så hittar man åtminstone någon av de sju dödssynderna pyrande överallt i organisationen.
Svårt på arbetsplatsen är alltid svårt men när det blir svårt i kyrkan är det svårast.
Så skriver prästen Maria Sundblom Lindberg på Kyrkpressens webbplats. Sundblom Lindberg är just nu tjänstledig från Johannes församling och en av dem som flytt församlingen på grund av situationen inom församlingen. Sundblom Lindberg fortsätter:
Kristen kyrka behöver ingen tupp på taket för att vara kyrka men däremot måste människorna under takmålningarna få vara sig själva och ändå bli älskade.
Jämförelsen med "vilket stort företag som helst" haltar kanske just i det här fallet, de flesta arbetstagare inom vanliga jobb går till arbetet med sikte på lönen, visst vill väldigt många också känna att de gör något som är både viktigt och givande, helt sig själv är de flesta sällan på arbetet. Inte riktigt alla arbetstagare förväntar sig att bli älskade på jobbet, men uppskattade, givetvis.
Sundblom Lindberg skriver:
Det är en idealistisk arbetsplats där man tillsammans vill göra världen till en lite bättre plats.
Det är kanske därför man som utomstående reagerar på de gräl och groll som pyr inom kyrkan. Många av oss vill tro så mycket bättre om kyrkan, stiftet och de anställda. Vi vill helt enkelt tro att kyrkans medarbetare tillsammans gör världen till en lite bättre plats.