När man blir sjuk på svenska
I början av veckan tog ett äldre svenskspråkigt par kontakt med Östnyland. De hade besökt Borgå sjukhus på lördagen eftersom hustrun insjuknat under kvällen. Vid sjukhusets reception blev de ombedda att prata finska i stället för svenska. När paret ville hålla fast vid sin rätt att tala svenska föreslog receptionisterna engelska. De hjälpsökande var besvikna och upprörda över bemötandet. Aldrig hade de varit tvungna att byta till finska i Borgå.
Det tog två dagar innan jag lyckades nå Borgå sjukhus för en kommentar. Överläkare Karri Helin beklagade och sa att det måste vara frågan om ett undantag eftersom sjukhusets princip är att alltid ordna svensk betjäning. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska tvåspråkiga kommuner ordna hälso- och sjukvård på finska och svenska så att patienterna blir betjänade på det språk de väljer. Varför bad de i receptionen då paret att byta språk i stället för att ordna den svenska betjäning de garanterar?
Jag kräver sällan svensk betjäning men beträffande sjukvård upplever jag att det är mer som sitter på spel. Och det börjar redan vid receptionen då man första gången ska beskriva sina symtom.
Jag frågade bland mina kompisar hur de ser på svensk service vid sjukvård. Vi är en generation som är van vid att byta till finska ganska fort. Svaren var väldigt enhetliga. Man vill kommunicera på sitt känslospråk eftersom det kan vara frågan om känsliga situationer då man knappt hittar de rätta orden på svenska.
Men det är inget vi förväntar oss längre. Av bekvämlighetsskäl byter de flesta till finska för att göra kommunikationen lättare – för läkaren och receptionisten. Trots det är det många svenskspråkiga som är oroliga för att bli missförstådda, och därmed inte få rätt vård. Även om finskan har ett imponerande urval av adjektiv upplever en del svenskspråkiga att de vid sjukvårdssituationer inte kan beskriva sina symtom. Tänk om läkaren inte förstod?
Det är inte frågan om tvångssvenska eller om att veta sina rättigheter. Det är frågan om trygghet.