Liten sak, stor betydelse
Att ta illa vid sig av något så litet som att en inbjudan till en fest inte kommit på svenska kan anses onödigt - viktigast är väl att man blev bjuden, eller hur?
Men då det inte är varken den första eller den enda gången svenskan fattas så känns det stort, särskilt då den som valt att lämna bort svenskan inte är en stressad småföretagare eller privatperson som inte kan språket, utan ett bolag som antagligen nog skulle ha både råd och resurser att satsa på tvåspråkighet.
Här skulle jag ha lust att dra några, kanske aningen klumpiga men ändå fungerande, paralleller till sexism.
Att någon visslar efter en tjej på gatan eller tar henne på rumpan kanske inte är så farligt. Men då busvisslingarna och tafsandet inte är engångsföreteelser, utan saker kvinnor riskerar mötas av betydligt oftare, så är det en del av ett större problem. Särskilt som det kan vara svårt att bli tagen på allvar om man säger ifrån - liksom med svenskan. Klagar man över dåligt bemötande på det andra inhemska är det lätt hänt att någon konstaterar att ”det nog finns större problem”.
Många finlandssvenskar kan också finska eller är tvåspråkiga. De förstår vad som står på finskspråkiga reklamlappar och festprogram.
Samtidigt är ändå modersmålet ofta en stark del av identiteten. Då allmänna instanser och välkända företag låter bli att använda svenska sänder det ut oroväckande signaler.
Att välja att lämna bort ett språk trots att efterfrågan och resurser finns är alltid ett ställningstagande.