Allt för en pannbjudning
Pannbjudning är inte vad ni tror att det är. Det är inte ett kalas med Presidenttikaffe kokt i panna.
Pannbjudning är en fosterställning som enligt den världsberömde doktor Benedetti inträffar vid en förlossning av 1 250.
Genom en sådan kom jag till världen på Barnmorskeinstitutet en nyårsnatt, med ansiktet först. I det läget håller dom som är normala intuitivt hakan stadigt mot bröstet.
Jag hade möjligen redan då reporterns ambition att få en inside-inblick i själva förloppet. Men det var ingen bra idé, för jag höll på att dö på kuppen.
Eftersom det enligt mödramedicinen behövs fyra centimeter mera tolerans för sådana som jag, drog förlossningen ut på tiden.
Samtidigt, någon annanstans, skålade stadens förlossningsläkare in det nya året utan att bli uppringda och störda.
När jag föddes klockan 1.35 hade det hunnit bli år 1962.
Så har livet haft sin gång. Efter som jag är född den 1 januari 1962 och inte hör till Akava är jag nu en av de första i landet med den nya pensionsåldern 65 år.
För en pannbjudnings skull – som Googles automatöversättning dessutom kallar boiler party – åläggs jag i lag en längre arbetskarriär och att bidra till att trygga försörjningen i landet: vattenjumppa, rollatorer och muminparker åt andra.
Stadsdirektören i Nykarleby hann redan på torsdagen, lättad över att det finns sådana som jag, gratulera mig som Herr Försörjningsunderskott.
Tack.
Nu kommer ju pensionsåldern förstås att hinna stiga på nytt. Vi är många som sannolikt kommer att leva hela livet med några år kvar till pensionen; som i sagan om haren och sköldpaddan.
Till sist, när man är 70, 73 eller 77, kommer ordet deltidspension förmodligen att innebära att man får vara ledig lördag och söndag.
Nyårsnatten är en fin natt. Nyårsnatten 1986 gifte vi oss i samma minuter som den nya namnlagen trädde i kraft. Jag kunde alltså utan större byråkrati ha tagit hennes namn.
Och suttit här med bryggt pannkaffe och skrivit kolumner som Jan-Erik Lindell.