Mats Fontell: Julens vemod
Några dagar efter julafton sitter jag med min kölapp till Röda korsets blodgivning i Borgå. Inte minst efter julen matkalasande känns det gott att göra en så enkel gärning som att donera blod till någon behövande medmänniska. Kön är tämligen lång men jag hittar ganska fort sällskap i väntrummet. Vi är inte nära bekanta men brukar ha trevliga och givande små pratstunder då vi råkar ses.
Han, som snart ska gå i pension efter många arbetsår här i bygden, undrar hur min jul varit. På den vanliga frågan är det väldigt lätt att ge ett enkelt, fast kanske inte så sanningsenligt, svar: Tack bra! Så svarar jag ändå inte den här gången eftersom jag uppfattar att han som frågar verkligen är genuint intresserad av mig och mitt svar. Jag berättar att julen på många sätt varit bra och att det varit fint att få vara tillsammans med hela familjen. Men att min jul ändå varje år skuggas av ett vemod som stundvis övergår till någon typ av ångest. Jag berättar vidare att spåren av detta tydligt leder till det barndomshem och till de föräldrar som inte längre finns.
Mitt sällskap lyssnar nickande och när jag tystnar så säger han kort: ”Julen är ett enda vemod”. Efter en tankepaus berättar han om sitt barndomshem i en liten by i norra Karelen. I familjen fanns sju barn och livet var rätt primitivt ute på landet under det 1950-tal då han växte upp. Men minnena, dofterna och känslorna ur barndomens jular går aldrig ur kroppen, konstaterar han lågmält men bestämt.
Så blir det min tur att lägga mig på britsen och medan blodet rinner ur min kropp tänker jag vidare på vårt rätt korta men goda samtal i väntrummet. ”Julen är ett enda vemod”. Jag märker hur gott det känns att få uppleva bekräftelse på det jag känt så många jular.
Jag minns så väl mitt livs första julafton som jag inte firade i barndomshemmet med föräldrar och syskon i Esbo. Vi var nygifta och firade hos svärföräldrarna i Lovisa. Allt var fint, maten och stämningen var god, men ändå minns jag hur svårt det var. På julen är det förunderligt svårt att smälta det annorlunda. Det här är över trettio år sedan och sedan dess har årens jular sett ganska olika ut.
”Minnena, dofterna och känslorna från barndomens jular går aldrig ur kroppen”, sade mitt sällskap i väntrummet. Det tror jag att han har väldigt rätt i. Och när barndomshemmet och dess jular inte längre finns så uppstår en tomhet som jag får leva med. En vemodig jul kan ändå på många sätt vara en god jul. Vi gläds över julens budskap, över nära och kära, och framför allt över våra egna barn som snart ska börja skapa sina egna jultraditioner.
Nu blir det tjugondag Knut och julen ska än en gång ut. Vi packar ihop jullådorna och bär upp dem på vinden. Granen har gjort sitt och kastas bakom komposten. Den vanliga möbleringen och det normala livet kan återställas. Jag är en vän av vardagen men har trots allt ingenting emot att det om ett år är jul igen.
Mats Fontell
är ungdomsarbetare och trubadur.