Bjarne Nitovuori: Yrjö Leino
En av höstens mest uppmärksammade finska romaner är ”Hertta” av Heidi Köngäs. Det är en fiktiv berättelse om verkliga historiska personer: Hertta Kuusinen (1904-1974) och hennes man Yrjö Leino (1897-1961), som var kommunistisk inrikesminister 1945-1948. Den tredje personen i romanen är Statspolisens chef Esko Riekki. Samma tema behandlas också i en pågående tv-serie, ”Punainen kolmio”, där Köngäs är en av manusförfattarna.
Trots romanens titel har debatten kring boken handlat mest om Yrjö Leino. Det är därför att Leino av Köngäs betecknas som Statspolisens agent. Inom den kommunistiska rörelsen fanns det hela tiden folk som misstänkte att Leino samarbetade med Statspolisen. Men några definitiva bevis hittade man aldrig.
Inom historieforskningen har frågan också varit olöst. Egentligen har bara Ilkka Hakalehto i boken ”Yrjö Leinon kujanjuoksu” (2001) hävdat att Leino samarbetade med underrättelsetjänsten, dock inte Statspolisen utan Huvudstabens övervakningsavdelning. Hakalehtos slutsatser baserar sig på indicier. Erkki Tuomioja, som också är historieforskare men i likhet med Hakalehto mera känd som politiker, konstaterade att om Leino faktiskt varit agent skulle någon i övervakningsavdelningen ha trätt fram och berättat det.
De indicier som Hakalehto stöder sig på är bland annat att Leino efter sin arrestering 1934 fick permission för att sköta privata ärenden, att han hösten 1941 lyckades rymma vid Riihimäki järnvägsstation, att så gott som alla kommunister som han hade kontakt med under fortsättningskriget fängslades och att han genast efter att ha blivit inrikesminister 1945 beställde sin dossier från Statspolisen och aldrig återbördade den.
Varför gick då Paasikivi med på att Leino blev inrikesminister och framför allt att kommunisterna kunde överta Statspolisen kort därefter? Inrikesministeriet och säkerhetspolisen var i nyckelposition då kommunisterna tog makten i de så kallade folkdemokratierna efter kriget. Paasikivi insåg inte den faran ännu 1945 och betonade framför allt att kommunisterna måste vara med i regeringen och ges inflytande för att inte Sovjet skall ingripa.
Sovjet var inte tillfreds med Leino som inrikesminister och kritiserade honom redan 1946. I början av 1948 uppmanade Kreml honom direkt att avgå, men kommunistpartiet höll honom kvar för att inte gå miste om inrikesministerposten. Men varken Sovjet eller FKP stämplade honom som agent för en fientlig underrättelsetjänst, vilket ofta skedde med kommunistiska renegater. Då riksdagen i maj 1948 sparkade Leino visste de borgerliga och socialdemokratiska riksdagsledamöterna inte att de i själva verket verkställde Kremls beslut.
Leinos äktenskap med Hertta Kuusinen var slut ungefär samtidigt som hans politiska karriär. Hertta Kuusinen däremot blev Finlands mest kända kommunist efter kriget. Då jag i början av 2000-talet intervjuade Päivän Sanomats tidigare politiska kåsör, exkommunisten Sulo Kivinen för HBL föreslog jag rubriken ”Han fick sparken av Hertta Kuusinen”. Innan intervjun publicerades ringde söndagssidans redaktör och bad mig hitta på en annan rubrik. ”Ingen känner ju längre till Hertta Kuusinen”.
Bjarne Nitovuori
är fri skribent och tidigare politisk journalist vid HBL.
Här kan du läsa HBL:s artikel om tv-serien Den röda triangeln, som handlar om Hertta Kuusinen.