Sini Liesjärvi: En trygg famn
En 2-årig liten pojke klamrar sig fast i mitt ben, trycker sin kind mot den och ser på mig med sina tårfyllda ögon. Han vet vad som gäller, barn lämnar barnhemmet med föräldrar och kommer inte tillbaka. I två timmar har vi bekantat oss med vår dotter på ett barnhem i Johannesburg. Vi är tvungna att lämna henne i lekrummet för först nästa dag får hon komma med oss till hotellet. Hon gråter och jag kramar henne samtidigt som pojken håller om mitt ben.
Alla väntande adoptivföräldrar får vänja sig vid frågan: ”Hur kan det ta en så lång tid, det finns ju så många barn i världen som skulle behöva ett hem?” Och visst är det svårt att ge en vettig förklaring till varför man som en godkänd adoptionssökande oftast får vänta ett par år innan man får ett barn. Antalet internationella adoptioner i Finland har halverats på tio år från över 300 till 161 i fjol (Karjalainen 1.10) samtidigt som man till exempel i Sydafrika talar om åtminstone hundratusentals föräldralösa barn (Daily Maverick 6.9).
Den officiella förklaringen till varför antalet internationella adoptioner minskar är att det finns färre barn att adoptera. Allt färre länder, som förbinder sig till internationella konventioner, är villiga att godkänna internationella adoptioner. Rumänien, Kenya och Ryssland är exempel på länder som stoppat de internationella adoptionerna. Orsaken är att förhållandena i landet förbättrats, men ofta finns det också politiska faktorer bakom det förändrade förhållningssättet.
Byråkratin i samband med en adoptionsprocess är oerhört tungrodd och ställer hårda krav på sökanden. I Finland finns det tre aktörer som av beviljats tillstånd att arrangera kontakterna för internationella adoptioner; Rädda Barnen, Interpedia och Helsingfors stad. Ur en adoptionssökandes perspektiv är det i det nuvarande läget svårt att veta vilket land, vilken kontakt som fungerar. I praktiken betyder detta att man hoppas den kö man ställer sig i drar, med vetskapen om att man eventuellt måste byta, vilket i sin tur betyder en längre väntan, ekonomiska förluster eller i värsta fall ett adoptionsmissfall.
Betraktar man adoptionerna ur en global synvinkel är det viktigt att garantera de gemensamma etiska spelreglerna, för med så kallade vilda, självarrangerade adoptioner uppstår risken för människohandel och ett ekonomiskt utnyttjande av lättlurade adoptivföräldrar.
Men man borde också kunna lyfta fram den människorättsliga katastrofen att så många barn i världen fortfarande växer upp på barnhem. Desto längre ett barn tillbringar på barnhem utan en bestående anknytningsrelation, desto större blir utmaningarna i den senare utvecklingen. När det kommer till kritan är det viktiga att ett barn har åtminstone en trygg vuxen i sitt liv; detta är en etisk princip som gäller vid första ögonkastet. Hur det i praktiken arrangeras och vem som får adoptera är frågor som mot denna bakgrund kräver smidigare lösningar.
Sini Liesjärvi
är lektor i filosofi, psykologi och livsåskådning.