Anna Rotkirch: Hur vi dör
Läkaren talar med en medelålders kvinna om hennes syster, som är mycket sjuk. – Är hon döende, frågar systern. Läkaren står svarslös. Han vet exakt vad som felas patienten, han kan hela hennes sjukdomshistoria. Men han kan inte säga om hon är döende. Han inser att han inte ens vet vad ordet innebär nu för tiden.
Läkaren, som heter Atul Gawande, skrev boken Being mortal kring den paradox han upplevde på jobbet och i sitt eget liv, medan hans far insjuknade och dog.
Den moderna medicinen har höjt vår livslängd ofattbart mycket. Vi lever allt längre och allt friskare, det finns allt fler vårdmetoder för de mest komplicerade sjukdomsbilder.
Men just därför har det blivit svårare att dö. Svårare att tala om döden, för både läkare och patienter. Svårare att medge att inget botemedel kanske längre biter. Oändligt mycket vanskligare för de närstående att fatta beslut om komplicerade vårdalternativ. Och märkvärdigt svårt att ge människor den död de flesta önskar sig: lugn, utan smärtor, hemma, omgiven av dem som står en nära. Minst sjuttio procent av äldre människor i Finland dör på sjukhus.
Det mesta i livet var sämre förr i tiden. Men döden var bättre.
Före den moderna medicinens genombrott dog inträdde döden ganska snart efter en svår sjukdom. Ars moriendi, konsten att dö, beskrevs i populära medeltida handskrifter. Man tog avsked med tid. Stor vikt lades vid de sista orden. Ja, det är just från den här tiden som den på dödsbädden utsagda välsignelsen fått sin kulturella status.
Men hur förbereda sig för döden i en tid då handböckerna heter ”Yngre nästa år”? Då inte ens den egna läkaren vet ifall man är döende?
Det var också enklare att vårda en döende, påpekar Gawande. Utan mängden mediciner och experter var de närståendes oro och ansvar också mycket mer begränsat.
Läkare utbildas till att bota sjukdomar och förlänga livet. Det är de bättre på än någonsin tidigare. Priset för att slåss för livet är ändå att det blivit allt svårare att veta när det är dags att sluta. Jag citerar: ”Vår impuls är förstås att slåss, att dö med gift i ådrorna eller en tub i halsen eller färska sår i köttet. Det faktum att vi kanske förkortar eller förvärrar den korta tid vi har kvar beaktas inte just. Vi vill vänta tills läkarna säger att det inte finns något mera de kan göra. Men det är sällan det inte finns något mera läkarna kan göra.”
I ett skede hör Gawande den läkare som vårdar hans far föreslå ett tiotal möjliga behandlingar. Han hinner inte ens anteckna alla. Han har själv varit i läkarens roll: nu är det hans tur att överväldigas av informationen. Vad har den att göra med familjens sorg, och det sätt på vilket hans far vill leva sin sista tid – som kan var en månad eller tre år, beroende på de val som görs?
Det viktigaste är förstås att ta reda på patientens önskemål. Gawande är också skeptisk mot eutanasi: innan vi ger individer rätt att dö borde vårt samhälle återuppfinna konsten att dö.
Anna Rotkirch är forskningsprofessor på Befolkningsförbundet.