Thomas Antas: Mor ror, far är rar
Jag läste nyligen en kolumn som handlade om moderskap och de krav som omgivningen ställer på mammor. En slutsats var att man egentligen endast kan misslyckas som mamma. Genom att få barn eller vara barnlös, amma eller inte amma, genom att gå på jobbet eller stanna hemma med barnen. Många saker är förknippade med stor ångest, även om det objektivt sett inte finns någon orsak till det.
Kolumnen behandlade de krav som vi ställer på mammor. Samhället ställer krav på mammor som helt enkelt inte går att möta. Inte ens genom att låta bli att bli mamma, eftersom man som kvinna i mycket definieras genom sitt moderskap.
Jag har inte riktigt kunnat släppa kolumnens tankar. Moderskapet är en fin sak, men ändå kommer många mammor ofta med negativa synpunkter på varandras moderskap. Samhället är överlag ganska oförlåtande när det gäller att vara mamma. Vi har otroligt strikta normer för vad som är tillåtet och vad som inte är det.
Jag är inte mamma och ingenting tyder på att jag kommer att bli det heller. Men jag är pappa. Jag har försökt identifiera kulturella likheter och olikheter mellan moderskap och faderskap. Ser vi lika på mammor som på pappor? Nej, inte alls, och det är egentligen ganska konstigt i ett av världens mest jämställda länder.
Jag tror inte att det är så stor skillnad på de känslor som föräldraskapet skapar inifrån – osäkerhet, en känsla av otillräcklighet, en gränslös kärlek till sina barn och en lycka som inte går att beskriva. Vi känner samma glädje, samma sorg, samma oro för framtiden.
Det är stor skillnad på hur samhället ser på föräldrar av olika kön. Vi pappor har det lättare. Vi får vara pappa på många olika sätt – nära eller avlägsna, på jobbet eller hemma, stränga eller mindre stränga. Så länge vi inte helt lämnar våra barn får vi godkänt betyg. Allt som vi därutöver gör för våra barn förbättrar betyget – blöjbyte, följa till rådgivningen, hjälpa till med läxorna. Bakvänt och hemskt egentligen. Allt sådant borde ju vara självklart för pappor också.
Vi har det alltså ganska enkelt vi pappor, om målet är att samla lätta poäng av omgivningen. Men slanten har en baksida. Eller egentligen två. För det första tas vi nästan aldrig på allvar, ingen tycks riktigt lita på att en man är kapabel att ta hand om någon annan. För det andra är det inte speciellt sannolikt att barnen efter en skilsmässa i huvudsak bor hos pappan. Inte ens då alla praktiska detaljer skulle tala för det. Vi tänker som så att om barnen bor hos pappan måste mamman vara gravt alkoholiserad eller psykiskt mycket instabil. I alla andra fall är hon kompetentare än pappan, men framför allt är hon en mycket dålig mor om familjen väljer att pappan är den som tar en större del av ansvaret efter en skilsmässa.
Världens mest jämställda samhälle är långtifrån jämställt. Vi måste börja behandla pappor som kapabla, vuxna människor. Kanske vi också skall låta mammor vara mammor, var och en på sitt eget sätt.
Thomas Antas
är jordbrukare och frilansöversättare.