Mats Fontell: Halvvägs
Jag skulle nästan vara fyllda aderton år innan jag för första gången i mitt liv deltog i en begravning. Det var farmor som jordfästes i Uppståndelsekapellet i Åbo och jag minns det som ett väldigt högtidligt och omtumlande tillfälle även om farmor fick leva i 95 år. Sedan dess har det blivit många begravningar på olika orter och i den familj och närsläkt jag växte upp med så har jag bara mina två syskon kvar i livet.
Liksom många andra besökte jag kyrkogården på alla helgons dag under helgen som passerade. Visst är kyrkogården en säregen plats, speciellt den här tiden på året då hela naturen på något vis andas tystnad och död. Där står man vid gravarna ganska tafatt och vilsen inombords medan man med frusna fingrar försöker få eld på gravljusen. Döden är brutal och förvirrande. Denna livets ändhållplats som närmast är det enda som mänskligheten inte lyckats förändra eller eliminera. Ändå tycker jag att kyrkogården är en ganska skön och vilsam plats att besöka och vistas på. Jag vandrar gärna där i den stillsamma miljön och betraktar de olika gravarna. En del stora och påkostade, andra små och ganska anspråkslösa. Jag läser namn, verser och årtal. Många har fått leva ett långt liv medan andras knappt hade hunnit börja.
Under besöken på kyrkogården är det ofta många minnen som ett efter ett landar i mina tankar. Ett av de mest återkommande är nog morsdagsveckan för tio år sedan då min bror ringer och berättar att mamma blivit påkörd av en buss i Helsingfors och är död. Det var nog den mörkaste dagen i mitt liv. Jag hade aldrig tidigare sett en död människa och ville inte göra det nu heller. Jag ville minnas min mor som hon var och inte se henne repad och blåslagen i sitt vackra ansikte. Kanske är det därför jag gång på gång om natten drömmer att hon ringer på vår dörr hemma i Borgå, står där fin och frisk, ler lite generat och finurligt och berättar att hon bara gömt sig en tid.
Besök på kyrkogården väcker alltid i mig en förnyad respekt för livet och dess skörhet. Detta må vara ändhållplatsen, men jag är inte där än. Kanske en bit över halvvägs, kanske något annat. Jag varken kan, vill eller behöver veta. Min uppgift är att leva här och nu och ta vara på de utmaningar och möjligheter som livet ännu bjuder på.
Jag betraktar det hav av ljus som tänts på kyrkogården på alla helgons dag. De lyser som stjärnor i det kompakta höstmörkret. Bakom varje liten flammande ljuslåga finns en unik människoberättelse omgiven av oändligt många minnen. I det svaga ljusskenet ser jag ett kors som reser sig mellan de avlövade träden. Då tänker jag på honom som dog på det korset och som en gång sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”
Det är hoppet som bär mig.
Mats Fontell
är ungdomsarbetare och trubadur.