Mirjam Kalland: Det som återstår att göra
Bilderna är först från Italien, Grekland. Bilder man inte vill se, människoöden man inte kan föreställa sig. Sedan Tyskland, Ungern. Nu från Kemi och Helsingfors. Strömmar av asylsökande som lämnat allt i hopp om något bättre, i hopp om ett liv. Grannfrun säger att det är första gången som hon vaknar upp mitt i natten och funderar på världssituationen, inte på sina egna bekymmer. Jag tänker på att när jag skall flyga till Vasa tur och retur sover jag lättare än vanligt. Hur skulle det vara att fara i väg till ett okänt mål, lämna allt och veta att jag aldrig kommer att återvända?
Taxichauffören som tar mig till flygfältet säger att kvinnor och barn, det kan han acceptera, men leende unga män? Varför försvarar de inte sitt land? Jag säger försiktigt att jag inte är särskilt insatt, men att jag har förstått att det i Syrien nog inte är lätt att avgöra i vilket led man skall stå, om man skall försvara sitt land. Att det finns otaliga motståndsrörelser mot en förtryckande regim, som i stort sett alla motarbetar varandra och sedan IS, som värvar unga män med våld. Vi skiljs åt i samförstånd.
När allting blir riktigt svårt, blir det paradoxalt också enklare. Jag kan inte lösa det här. Finland kan inte lösa det här. Europa kan inte lösa det här. FN kan inte lösa det här. Sannolikt går det inte att lösa grundproblemet över huvud taget, sannolikt kommer situationen att förvärras. Vi måste i stället lära oss att leva med osäkerhet, och att hantera det som händer på bästa möjliga sätt. Och det har skett ett skifte. Ännu för några veckor sedan var jag nedstämd över den bristande kapaciteten hos regeringen att hantera det att världen har förändrats och läget förvärrats dramatiskt. Nu har läget förvärrats så mycket att vårt största problem faktiskt inte längre är hur vi skall få ekonomin att växa.
Jag bryr mig inte längre om hur våra politiker ser på det här, kollar inte upp vad folk väljer att hata i asociala medier. Massorna som väller över gränserna i hela Europa trotsar all politik och får människor att tänka om. Eftersom det inte finns någon strategi för att lösa det här återstår bara att göra det som känns rätt i alla sammanhang: att bemöta sina medmänniskor med medkännande. Hur skulle jag vilja att folk skulle handla om det var en dotter, ett syskon det gällde?
Jag dricker mitt morgonte, läser tidningen. Tänker på att jag kan duscha varmt och har ett ombonat hem. Tänker på att jag har jobb och familj. Inget har förändrats. Springer till bussen, fast jag inte har särskilt bråttom. Tänker på att om bussen är några minuter försenad brukar jag bli irriterad. Framme vid Kampen väljer jag att promenera till Snellmansgatan. Vid den gula byggnaden som en gång var Helsingfors busstation sitter några människor som ser ut att ha sovit ute. När jag går genom järnvägsstationens vänthall ser jag mig omkring. Inget särskilt. Köper ett nummer av Iso Numero. Inget har förändrats. Allting har förändrats.
Mirjam Kalland
är rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.