Thomas Antas: Är du rädd för trollen?
Jag läste häromdagen en notis om att det finns lodjur i en östnyländsk by. Någon tyckte att man borde varna barn. Någon annan var rädd för att alla hjortar skulle ersättas av horder av blodtörstiga lodjur. Det fick mig att reflektera över att människans psyke tycks ha ett inbyggt behov av att känna rädsla.
Det kommer utländska bärplockare till Finland och plockar bort varje bär och varje svamp. Vi blir själva helt utan. Någon kommer och stjäl de bär som jag skulle ha lämnat i skogen. Hujeda mig! Utlänningar förresten. De kommer ju i tiotusental och tar våra jobb, våra kvinnor och vår kultur.
Muslimerna invaderar landet och snart har vi minareter i varje by. Hedersmord och terrorism och kvinnlig omskärelse blir ett utbrett sommarnöje. Julfirandet förbjuds och ersätts av ramadan.
Mitt liberala och jämlika Finland finns inte längre dagen efter riksdagsvalet. Nu kommer de konservativa krafterna att förbjuda allt som är roligt och föra landet tillbaka till 1800-talet. Eller 1700-talet, vem vet. Hemska saker. Ett alltomslutande mörker kommer att fylla landet.
Mitt liv kommer att förändras i grunden och mitt äktenskap bli värdelöst när alla bögar börjar ingå äktenskap. Huvaligen! Måste jag bli bög nu? Kan jag kalla mitt äktenskap äktenskap?
Jag tittar in på Facebook. Där möts jag av varningar för paketbilar med utländska registerplåtar, en polsk pojke som cyklar omkring och säljer skräp bara för att återvända och länsa huset, ett nytt virus som helt säkert dödar mig. Jag får veta att jag kommer att få cancer av någonting, bara att välja av vad: stekt potatis, grillmat, målarfärgen som jag målade huset med förra veckan (hjälp!), solen, tillsatsämnen i maten. Kanel är synonymt med gift.
Vi människor har i alla tider använt rädslor för att föra fram eller understryka vårt budskap. Man har skrämt barnen med Brånnbisin som tar små barn som går för nära brunnen. Näcken har använts för att varna för insjövattnens faror. Kyrkan har förkunnat att evig förtappelse skall vara syndens lön. Gamla skrönor om troll och andra onda väsen har fått en ny skepnad i muslimer och människor som inte ser ut som vi gör.
Många av dessa påhittade föremål för rädslor har en funktionell bakgrund. Barnens respekt för brunnen har säkert stärkts av tanken på Brånnbisin. Tanken på ett liv i helvetet i stället för i himmelen efter döden har säkert varit ett effektivt sätt att få människor att bete sig såsom de makthavande vill. Många politiska riktningar utnyttjar i dag folks rädslor i olika former för att sälja sitt budskap.
Det fascinerar mig att det i människan tycks finnas ett inbyggt begär efter rädsla. Vi inte bara tillåter ett litet frö av sanning att bli till ett stort troll, vi vill ha dessa troll. Eller är det så att själva rädslan är inbyggd och berättelsen ger rädslan en hanterbar skepnad? En bra berättelse är alltid intressant, men troll är troll. Vi skall göra med dem som man handskas med andra monster under sängen. Lägg ner foten på golvet, känn efter. Du kommer att ha foten kvar.
Thomas Antas
är jordbrukare och frilansöversättare.