Livsfarlig avkoppling

Särskilt passiv är jag inte. Och rökare är jag definitivt inte heller. Men ändå tycks jag vara en obotlig passiv rökare där hemma. Trots att ingen drar ett endaste bloss inne hos oss. Röksugna besökare förpassar sig vänligt nog automatiskt ut på gården oberoende av väderlek, utan att ens antyda att det nog skulle vara skönare inomhus (Tack för det!).

Mörka kvällar händer det sig att jag eller den kortare hälften släcker lamporna och tänder ljus efter ljus och njuter av mat, musik eller annat trevligt. Men det är ack så illa – om ljusen är många och lägenheten liten. Småpartiklarna virvlar omkring i rummet i sådana mängder att det kan jämföras med passiv rökning, påpekade en överläkare vid Institutet för hälsa och välfärd häromveckan i Helsingin Sanomat.

Kortare hälften meddelade en gång för länge sedan att ljusstakar finns det aldrig för många av. Och så tycks det vara... I den växande skaran ståtar bland annat en klassisk stearinbestänkt kandelaber, ett arvegods som gott kunde lysa upp den knarrande trappan då man jagar spöken i ett mörkt slott, eller som med sin tyngd kunde vara mordvapnet i en gammal deckare.

På våra hyllor och bord brinner som mest nog betydligt fler än de tio ljus som överläkaren betecknar som hälsovådligt många. Men dödsdomen lurar kanske ändå inte utanför dörren – ljusen vilar de flesta av veckans dagar. Så då kan jag väl beteckna mig som en periodpassivrökare.

Vad är det då som gör så gott att sitta där bland de tända ljusen? Jag vet inte. Kanske är det grottmänniskan inne i en som gör sig påmind – eldskenet betyder mat och trygghet från alla de vilda djuren som lurpassar på en därute i det kompakta mörkret.

Livet i sig är så farligt att alla dör – något evigt liv kan nog varken jag eller någon annan räkna med. Och eftersom ingen av oss överlever tycker jag att man gott ska kunna unna sig att njuta en smula av det goda i livet.

Kanske jag bränner mitt eget ljus i båda ändorna en smula där jag sitter och kopplar av i det fladdrande skenet från stearinljusen. Men i och med att jag samtidigt smuttar på ett par glas rödvin till maten kanske jag i stället förlänger det lika mycket. Och så passar jag för säkerhets skull på att klämma i mig en platta ytterst mörk choklad. Då börjar jag väl i stället vara på plussidan?