Attityd: apelsinsäsong
D-vitamin i Muminburk, check. Artificiellt solljus i örongångarna, check. Ändå känns det hopplöst och jag vadar genom slasket med blicken fastnaglad i marken som knappt syns för utrymmet mellan ögon och snösörja är sprängfullt av mörker.
Men det är apelsinsäsong. Vilken tur.
Jag står i bussen och läser Lycka, en bok om Dalai Lama, med ironisk distans. Tredje kapitlet handlar om att omvandla lidande. Det låter dramatiskt. Men ändå: kanske kunde åtminstone den rutinmässiga plattheten i en slaskbeklädd värld ses som en omständighet i stället för ett innehåll? Det handlar om attityd, säger den buddhistiska ledaren. Attityd. Det gillar jag, attityden kan vi välja. Det är visserligen mörkt, men jag har en vackert orange, söt och saftig, på alla sätt fulländad apelsin i min hand.
Var befann du dig innan mörkret kom? Jag satt på parkbänkar och drack kaffe. Allting hade förändrats och jag kände mig lycklig och rädd. Nu kan jag inte längre sitta på parkbänkar, men jag kan göra andra saker: skriva, kramas, läsa, vila – och glöm för guds skull inte att tända de där sabla ljusen, en liten påminnelse.
Självhjälpsböckerna talar om en grundläggande lyckonivå, och jag väljer att tro dem. En sorts underström av acceptans, eller kanske helt enkelt ett gott humör, utrotas inte helt lätt av krassa omständigheter. Förstås kan värre saker än lite mörker drabba en människa, och givetvis finns de som verkligen börjar må dåligt när solljuset saknas. Men för oss som bara är gnälliga och trötta är den långa, mörka tunneln som slutar någonstans på vårsidan främst en illusion. Vi behöver inte Kanarieöarna, vi behöver en attitydförändring. Tunneln finns inte, men däremot finns samma värld som förr, även om den är mörk och kall.
Men visst: det är så sabla mörkt, för mörkt för en människa. Det enda vi kan göra är att klamra oss fast vid allt det vi gillade innan mörkret lade sig. Fortsätta leva, omfamna allt som är bra och fint, sköta om varandra och oss själva, med ömhet.
Kom ihåg att det är apelsinsäsong.