Filter på världen
Äpplen, både gröna och röda, gör gräsmattan alldeles prickig. Utan att tveka en sekund tar jag en bild på frukthavet med telefonen och laddar upp på Instagram med kommentaren PAJ!. Inom några minuter har tio personer gillat bilden.
Där Twitter tycks kräva ställningstagande och skärpa och Facebook känns hopplöst gammalmodigt är Instagram en fristad för en ny generation användare av sociala medier. Jag började instagramma aktivt för bara några veckor sedan och är hopplöst sent ute, de coola kidsen har redan postat selfies och brunchbilder i flera år.
Men ändå tycker jag att Instagram är värt ett litet brandtal. Tröskeln att ladda upp en bild är låg, och den generösa atmosfären gör att en inte behöver vara rädd för att ens bild floppar. Det är lätt att trycka på den hjärtformade knappen.
Just lättheten karakteriserar Instagram. Oberoende av hur plattformen används, som dagbok, marknadsföringskanal eller konstprojekt, ligger dess styrka i det omedelbara. Jag är här nu, jag gör det här nu. Se mig.
Och vi blir sedda.
Synligheten är en möjlighet, på Instagram finns inga slutna rum. Också proffsfotografer använder appen, nu kan användaren välja om hen vill använda sig av filtren som finns eller låta bli. Filtren kan göra en ful bild fin. De rispade, drömmiga, vintagegula filtren är älskade och hatade – de kan göra en bild mer verklighetsfrämmande, de kan platta till den, de kan göra den smaklös. Men de kan också ta fram regnbågsfärger i vardagen.
Nu är jag ganska ny på Instagram och mina lovord är vinklade på grund av nyhetens förtjusning. Det känns ändå som att instagrammandet kan bli en vana, ett sätt att existera.
Risken finns förstås att en blir den som fotar havet i stället för att bada i det, den som stirrar på skärmen i stället för sin vän. Jag tar risken.
Åtminstone har jag lagt märke till fler detaljer i min omgivning sedan jag hoppade på Instagramtåget. Förr såg jag äpplen som äpplen, nu ser jag en potentiell bild.