Trött på "du kan inte ana"
Det verkar som om vi inte längre litar på att vi är unika och därför tillräckligt intressanta.
Under de senaste veckorna har jag stött på fenomenet på de internetbaserade forum jag rör mig på, de allt mer panikartade försöken att klickdammsuga. Allt fler uppdateringar, ofta länkar, som vänner och bekanta lägger upp på sina sidor som avslutas med orden: ...du kommer aldrig att ana hur det här slutar!
Jag blir mer och mer irriterad, inte på länkarna i sig, men på det panikartade, att man - den sida som marknadsfört inlägget i första hand - inte vågar lita på att det man har att visa, det är bra så det räcker.
Märker att jag mer och mer försöker dra mig tillbaka till vrår där jag kanske själv får upptäcka något. Kanske något som väcker en tanke och än mer, kanske något som väcker känslor.
Som i den artikel Bbl publicerade om branden i Gammelbacka (23.4). Jag satt och tittade genom de bilder som vår fotograf tagit och lade märke till att jag alltid återkom till de bilder där hela, vardagliga saker som skor, påskris och en gitarr står alldeles intill allt det som var totalförstört. De bilderna beskriver, för mig, hur skört allt egentligen är. Hur de sakerna timmarna tidigare varit alldeles normala vardagsattiraljer i helt normala hem. Hur de här hemmen inte längre finns. Hur det ska kännas för de personer som tidigare bodde i huset, att återse de saker som elden inte tog.
Tänker på det än en gång, hur jag borde se till att skaffa den där lådan till mitt hem. Lådan med alla viktiga saker och papper som man kanske hinner få med sig, som kanske klarar en eldsvåda.
Samtidigt söker en tidigare kollega sin son i ett och flera upprop på Facebook. Sonen har varit försvunnen i snart två veckor och hela försvinnandet har krupit in under skinnet på mig.
Fallet berör mig i och med att jag känner den försvunnes far, det berör mig för att jag har barn - att inte veta vad som hänt en kär familjemedlem måste väl vara något av det värsta man kan råka ut för.
Det behövs inget "...du kan aldrig ana hur det här slutar", för livet är så fullt av överraskningar redan i sig självt.
Både roliga och mindre roliga överraskningar.