Klassträffen
Där sitter man sedan runt ett bord, tjugo år senare och undrar vad i all världen man har gemensamt med dessa människor.
Det är mer än tjugo år sedan jag klädde studentmössan på mig, detta till trots har jag aldrig varit på en klassträff. Min studentårskull träffades faktiskt då vi firade att det gått tjugo år sedan vi sjöng om studenten och jag skulle åka till träffen i Vasa. Men, insjuknade.
I min värld är klassträffen allt det där man ser på film, läser om i böcker och skrattar åt då man lyssnar på vänners historier. Våndan över att inte komma ihåg alla klasskamrater, ångesten över att vara tvungen att redogöra för alla sina misslyckanden samtidigt som alla andra ser så framgångsrika och lyckliga ut. Rädslan över att inte ha något att prata om, den än större rädslan för att alla andra ska ha något att prata om samtidigt som man själv står och trycker intill tapeten.
Nu ser det ut att dra ihop sig. Inte direkt till klassträff, men till en träff för de kvinnliga medarbetarna som för några, nåja nästan tjugo år sedan, arbetade på samma arbetsplats. Varför ska bara de kvinnliga kollegerna träffas, kanske någon frågar sig, och orsaken är inte helt enkel att förklara. I all dess enkelhet kan man väl konstatera att de kvinnor som jobbade på just den arbetsplatsen inte alltid hade det helt lätt med den chef vi hade.
Märker redan nu, trots att datumet för träffen ligger långt i framtiden, att jag nyfiket följer med hur deltagarlistan växer. En del av kvinnorna finns fortfarande i min vardagliga umgängeskrets, en del av dem som kommer att delta i träffen måste jag erkänna att jag till och med glömt. Tittar på de anmäldas profiler, noterar att de flesta inte, vad gäller utseendet, har ändrats speciellt mycket. Överraskande få har bytt efternamn, beror det på att de inte gift sig eller har de gift sig och behållit flicknamnet? Var är de nu förtiden, vad jobbar de med? Är de lyckliga?
Jag har alltså bestämt mig för att gå på träffen, något som inte är en självklarhet för mig. Inte för att jag inte skulle vilja träffa damerna, men jag är av den typen som alltid tycker att en inbjudan är roligare än själva festen. Jag är alltså den som gärna och glatt tackar ja till en fest, men sen tycker att det är rätt jobbigt då det är dags att fira.