Lägga barnet på nattdagis
Man är väl en dålig förälder om man lämnar ifrån sig barnet över natten, till helt främmande människor dessutom?
I tisdagens tidning (Bbl 11.2) skriver vi om dagiset i Nickby som hade öppet för första gången under veckoslutet. Initiativet kommer från Mannerheims Barnskyddsförbunds Sibboavdelning, de lokalt aktiva medlemmarna ställde upp som "personal" på dagiset.
Jag måste erkänna att jag, då vi bestämde oss för att skriva om dagiset, själv tänkte tanken; kommer det att komma några barn? Vem är det som utnyttjar tillfället som nu erbjuds?
Jag blev glad då jag såg att sex barn övernattade på dagiset. Mamman till ett av barnen berättar i artikeln att hennes barn knapp kunnat bärga sig under timmarna som föregick ankomsten till dagiset, att äventyret - sett med barnets ögon - var så spännande.
Det är ju ett perspektiv man lätt glömmer, här på "andra sidan". Det man som fullvuxen tycker verkar skrämmande är ofta sett med barnets ögon spännande, det man kanske tror är tråkigt för barnen är ofta just det motsatta, roligt, ur barnets perspektiv.
De föräldrar som intervjuades i artikeln sade mycket som många småbarnsföräldrar känner igen, att deras släktingar, det man räknar som det primära nätverket, bor så långt borta att en övernattning hos mor- eller farföräldrarna inte går att ordna i en handvändning.
En kommentar vi fick på artikeln lyder: "Det här kan en gammal tant inte riktigt förstå, tiderna har troligen förändrats..." Av kommentaren framgår inte vad det är personen inte förstår, men kanske personen reagerade som också jag gjorde. Ställer sig frågan vem det är som lämnar ifrån sig sitt barn för att, ja, göra vad den nu tänkte göra under den barnfria natten.
Jag har ändå landat på att jag tycker att nattdagiset är ett ypperligt initiativ. Främst kan jag tänka mig att föräldrar som tampas med den egna orken är de som kunde tänka sig att anmäla sitt barn till ett av de kommande veckoslutsdagisarna.
Skulle jag själv göra det, lämna den lille på nattdagis? Om jag upplevde att jag håller på att gå i väggen av trötthet, då hoppas jag att jag gjorde det.
Hellre det än alternativet, att faktiskt inte orka mer.