En fotbollsfest runt hörnet
Tidens melodi tycks vara svartvit. Tycker man väldigt mycket om ett fotbollslag, så hatar man alla andra lag och lagens supportrar.
Fotbollslaget Helsingborg IF:s hemsida går i sorgens svarta färg. Inför den allsvenska fotbollspremiären på söndag misshandlades en fotbollssupporter så brutalt att han senare avled på sjukhus.
Det väntade en fotbollsfest runt hörnet. Den festen förbyttes i sorg.
Den avlidne, en 43 år gammal man, beskrivs som en skötsam familjefar som tyckte om fotboll. En framgångsrik företagare som ända sedan barnsben haft ett favoritlag, Djurgården IF.
Mannen, som just fått ett fjärde barn, hann inte ens komma in på Olympia, han blev nedslagen och misshandlad utanför stadion.
Nyheten om dödsmisshandeln berör långt utanför det svenska fotbollsfältet.
Arne Hegerfors, sportkommentator, säger i en intervju för Expressen att det bara varit en tidsfråga. Det oprovocerade våldet som pyrt en lång tid bland det Hegerfors kallar för våldsklubbarna måste få ett utlopp. Resultatet av utloppet blev på söndagen en död supporter.
I ishockeylandet Finland har det idrottsrelaterade våldet hittills mestadels hållits inom hockeyrinkens sargar. Läktarvåldet, som våldet tidigare kallades, började under 1990-talet internationellt kallas för huliganism då våldet flyttade ut på gatorna, ut bland personer som var mindre intresserade av själva sporten och mer intresserade av slagsmålet.
Fotbollsnationen England har tampats med huliganism under årtionden, men har med hårdare lagstiftning och specialutbildade poliser, börjat få bukt med problemet. Den svenska regeringen har utsett en huliganutredare, Björn Eriksson, för att stävja huliganismen i Sverige.
Oisín Cantwell, redaktör på Aftonbladet skriver att det inte är fotbollen som är problemet:
Det är en manlighetskultur som är problemet. Det är vissa män som är problemet. Det är det våld som vissa män älskar som är problemet.
Arne Hegerfors vill också fördela ansvaret över det inträffade på fler axlar. De som, maskerade till anonymitet, drar ut på gatorna för att slåss, de kommer från trasiga familjer, de kanske har misslyckats i skolan, analyserar Hegerfors.
Ju längre bort man kommer från sporten och arenorna, desto mer mångbottnat är problemet. Bakgrunderna finns i det Hegerfors och Cantwell nämner, trasiga familjer och misslyckad skolgång, bägge möjliga inkörsportar till ett utanförskap. Personer som förlorat sitt arbete, tappat kontakten med sin familj, som råkat ut för andra personliga tragedier söker sätt att tackla sin frustration, sitt illamående.
En del av de personer som lockas till våldsklubbarna kanske dras till dessa på grund av att de i klubbarna kan känna någon form av gemenskap. Då gemenskapens grunder bygger på utanförskapet, kan den drivande känslan vara hat och utloppet för känslorna resulterar i våld.
Det man ser under fotbollsmatcher är spelare som uttrycker sin nolltolerans för det våld deras sport omges av. Spelarna, i många fall unga människors främsta idoler, och andra fullvuxna måste föra detta budskap också utanför arenorna. Det behövs ett enormt fotarbete för att involvera ungdomarna i annat än våldsklubbar, hellre skulle man se att gemenskapen gick att hitta inne på arenan än ute på gatorna i upplopp.