En lunch nere på byn
Fortfarande, år 2014, är det inte en självklarhet att man kan lura ut Sibbobon utanför det egna hemmets väggar för en kopp kaffe eller en lunch nere på byn.
Historien är vid första genomläsning så absurd att man vill skratta, men det är ingen rolig historia företagaren Yvonne Wolff-Bondsdorff berättar (Bbl 27.3). En grupp pensionärer beter sig på ett sätt som leder till att Wolff-Bondsdorff tvingas stänga den lunchrestaurang hon öppnade i kulturhuset Lilla Villan i Nickby senaste höst.
Arga pensionärer tvingar lunchrestaurang att stänga, en historia som lockar till både läsning och skratt. Skrattet sätter sig i halsen på grund av flera orsaker, dels för att två arbetstillfällen går förlorade i och med att lunchserveringen upphör, dels för att lunchen i Lilla Villan varit uppskattad bland invånarna i Nickby. All verksamhet som stöder företagande i kommunens kärna, all verksamhet som ökar trivseln för invånarna, all verksamhet som innebär möjligheter för kommunens invånare att investera sina pengar lokalt är efterlängtad och välkommen.
Åtminstone i det här fallet är det arga pensionärsfötter i fotsida sulor som stampar i det gamla kommunalhusets trägolv och säger nej. Nej till arbetstillfällen, nej till trivsel för någon utanför den inre kretsen, nej till en möjlighet att få en lunch.
Det är pensionärsföreningen Sipoon Eläkkeensaajat ry som säger nej, dels genom sin blotta närvaro på Lilla Villan, dels genom att säga nej till eventuella kompromisser.
I all dess enkelhet handlar det om att föreningen under två dagar i veckan samlas i det gamla kommunalhuset, exakt under lunchtid. Under dessa två dagar är det svårt för hungriga lunchkunder att rymmas in i huset, vilket leder till att restaurangföretagarna under dessa två dagar inte har en möjlighet att få ekonomin att gå ihop. Pensionärerna har visat oförmåga till flexibilitet genom att inte bara neka lunchbesökare att sitta vid lediga platser vid pensionärernas bord, de har besvarat förfrågningarna med bannor och skäll. Det har lett till att lunchgästerna valt andra ställen i Nickby också under resten av veckan.
Viss stumhet i fråga om flexibilitet kan kanske läsas in i ordförande Kauko Virtanens förklaringar till varför pensionärsförening på detta sätt sätter käppar i både företagarnas och invånarnas hjul.
Det skulle vara ett stort jobb att flytta på träffarna. Att ändra på tider är svårt. Föreningen betalar ingen hyra för de utrymmen de använder.
Föreningen har använt utrymmen i det som nu heter Lilla Villan sedan år 1976, och Virtanen understryker att de har kommunfullmäktiges tillstånd att vistas i villan.
Att bryta en nästan fyrtioårig tradition är inte lätt, men man önskar att föreningen kanske kunde tänka sig att glänta på gardinerna till Sibbo och Nickby anno 2014, visa hänsyn till också andras behov.
Trots att många av kommunens invånare fortfarande i dag väljer att dricka sitt kaffe hemma, inta sin lunch innanför de egna väggarna så finns det också invånare som vill gå ner på byn för att njuta av den service som finns att tillgå. I de enkäter som gjorts bland kommunens invånare önskar de flesta att Nickby skulle erbjuda mer service, fler butiker, fler matställen - service som också inflyttare från andra orter är vana vid.
Företagare som vågar satsa på verksamhet i Nickby blir inte hjälpta av arga pensionärer som sitter och morrar vid borden.