Vänta med lovorden
Många trodde att social- och hälsovårdsreformen rinner ut i sanden, i ett skede såg det ju synnerligen bekymmersamt ut, men så blev det inte.
Plötsligt finns ett beslut, som också Centern och Sannfinländarna varit med om att utarbeta. Beslutet applåderas vitt och brett på olika håll, man talar om en till och med historisk överenskommelse. Den enda aktören efter den andra verkar helt överväldigad av att man kommit till skott i denna besvärliga fråga och öser lovord över både politiker och beslut.
Vad är det alltså regeringen och oppositionen fattat beslut om rent konkret?
Jo, ansvaret för vården läggs på fem vårdområden. De här områdena fattar beslut om all vård på sitt område, alltså också om socialvård. Kommunerna fortsätter ändå med att både producera tjänster och betala för dem. Hur stora kostnaderna blir beror på invånarantal, åldersstruktur och sjukstatistik.
Så här långt är det alltså klart, men när man sänker sig till det lokala planet blir det genast flummigare. Ingen har nämligen hittills pratat detaljer. Nu ska regeringen formulera dem så gott det går och sedan skrivs en proposition. Den ska vara klar i maj och lämnas till riksdagen i höst. Så föds en ny lag.
Så när man i dag frågar ledande tjänstemän och beslutsfattare i Östnyland om vad de tycker om det aktuella beslutet är det inte så mycket de vågar säga. Så mycket är oklart. Nu finns de stora linjerna, visst, men vad de egentligen innebär för kommunerna och de enskilda invånarna vet man ännu inte.
Att de stora partierna kunde komma överens om en så här stor reform är naturligtvis positivt, även om statsminister Jyrki Katainen (Saml) också kritiseras för att han inte förmådde sköta saken inom regeringen. Det talas om ett stor nederlag för honom personligen.
Här ser vi igen hur folk resonerar och hur politiker- och particentrerad all politisk diskussion är.
Social- och hälsovårdsreformen handlar väl inte om Jyrki Katainen och hans politiska karriär. Det borde vara egalt hur han går till väga för att nå samförstånd. Omvälvande frågor kräver ofta omvälvande metoder, det är saken som är viktigast, inte beslutsfattarna bakom. Så hatten upp för statsministern i det här fallet!
Det intressanta och viktigaste är ändå vad som nu följer. Detaljerna avgör ju om reformen leder till ett fungerande och bra resultat eller inte.
Ingen kan i dag ge ett heltäckande svar på hur det nya systemet kommer att fungera i praktiken. Vem fattar beslut om vad? Knappast kan ett stort vårdområde hålla koll på hur patienter ska undersökas eller var hemvårdarna rör sig.
Var är det man egentligen sparar på? Ska alla spara lika? Vilka funktioner behövs inte i framtiden och vilka bitar måste sättas till?
Kommunborna bryr sig inte om vem som bär ansvaret för social- och hälsovården, de vill bara att servicen fungerar så bra som möjligt och att den är lätt att nå. Om det verkligen blir så här vet vi inte i dagens läge, men förhoppningsvis finns det orsak till applåder också då vi får denna information.
Så vi ska kanske vänta med de största lovorden och se tiden an.