Smeds klarade legendariskt ultralopp
Illamående, energibrist, skavsår och blåsor. Borgåbon Stefan Smeds överkom alla dessa svårigheter och tog sig i mål i ultramaratonloppet Spartahlon med en längd på 246 kilometer.
BORGÅ Trettiofyra timmar, två minuter och tjugofem sekunder
Det var sluttiden för 48-åriga Stefan Smeds i årets upplaga av loppet, som sedan 1983 löpts från Aten till Sparta. Smeds deltog också i fjol och klockades då för en sluttid strax under 33 timmar.
– Jag deltog i våras i världsmästerskapen i 24-timmarslöpning och det tog flera månader att återhämta mig från den pärsen. Jag hann inte pricka in någon ny toppform till Spartahlon och min enda målsättning var således bara att klara tidsgränsen på 36 timmar och ta mig i mål, berättar Stefan Smeds.
Då startskottet för årets Spartathlon gick på morgonen den 25 september stod Stefan Smeds tillsammans med 373 andra löpare på startstrecket i Aten. En temperatur på över 30 grader gjorde att öppningsdagen blev ett verkligt styrkeprov för merparten av deltagarna.
– Jag blev lite illamående efter cirka 170 km men tömde magsäcken och kunde igen ta in ny energi och började därefter snabbt må bättre.
Vred sig snett
På småtimmarna följande dag började det i sin tur regna och blåsa. De tuffa förhållandena krävde många offer och av samtliga startande var det faktiskt bara knappa hälften, det vill säga 174 löpare, som lyckades fullfölja loppet.
– Jag hade stora problem då ungefär ett maratonlopp återstod att löpa. Musklerna i mellangärdet gav efter på ena sidan av kroppen och jag tappade totalt min hållning i kroppen. Slutresultatet blev att jag helt snedvriden fick promenera de sista trettio kilometrarna in mot mål, berättar Smeds.
I början av loppet löpte Smeds tillsammans med landsmannen Marko Forsell men denna tvingades bryta i ett rätt så tidig skede. Därefter löpte Borgåbon ensam fram till dryga 100 kilometer då han fick sällskap av Noora Honkala från Lojo. Duon genomförde slutligen återstoden av loppet tillsammans.
– Det kommer ohjälpligt sämre perioder under ett så här långt lopp och det är alltid lättare om man har någon som peppar och uppmuntrar en på vägen. Dessutom hade jag nytta av Hakolas personliga serviceteam, något jag själv saknade.
Känsla av eufori
Bästa finländare i årets lopp var Janne Klasila som med tiden 26.23.39 placerade sig på en sjunde plats. Klasilas tid är den bästa finländska noteringen någonsin i Spartathlon. Bland damerna var 23-åriga Noora Honkala från Lojo, loppets yngsta deltagare, tia med tiden 34.02.23.
Segern på herrsidan gick till Florian Reus från Tyskland (23.17.31) medan amerikanskan Katalyn Nagi (25.07.12) var snabbast i damklass.
Övriga finländare som lyckades fullfölja loppet var Kari Ranta, Tero Hyppölä och Pasi Penttinen. Under loppets drygt 30-åriga historia är det faktiskt endast 38 finländare som klarat av bravaden.
Då Stefan Smeds överskred mållinjen i Sparta kände han sig otroligt glad och lättad och en känsla av eufori spred sig genom hela kroppen.
– Vissa upplever så stark eufori att kroppen börjar dansa men jag var så fullständigt utpumpad att jag omgående lade mig raklång för att inte tuppa av, berättar Smeds.
Soffpotatis
Ännu i dag, en knapp vecka efter loppet, sitter känslan av eufori kvar i kroppen. Det gör också två stora blåsor på trampdynorna som ständigt gör sig påminda.
– Det känns ändå rätt så bra och jag kan redan relativt bra ta mig upp och nedför trappor.
I dag är Stefan Smeds en rutinerad ultralöpare men ännu för tio år sedan var situationen en annan.
– Fram till fyrtiotvå års ålder var jag mer eller mindre en soffpotatis som endast sporadiskt sysslade med idrott, främst lite långlopp på skidor. Då beslöt jag att sätta mig själv i skick och det blev inledningsvis maratonlopp och några Vasalopp på skidor.
– Nu har jag hållit på med ultralöpning i fem års tid och det är väldigt givande. Den främsta belöningen är att sätta upp ett mål och efter hårt jobb och slit nå det målet, säger Smeds.
Aldrig mer?
Efter flera tunga och fullspäckade säsonger funderar Stefan Smeds nu på att ta det lite lugnare.
– Jag känner att jag behöver en liten andningspaus för att ge kroppen tid att återhämta sig. På vintern kommer jag troligtvis att turistskida i Vasaloppet men i övrigt har jag inga långlopp inprickade i kalendern.
Efter två uppträdanden i Spartathlon känner Smeds att han gjort sitt i sammanhanget.
– Jag har sagt åt alla vänner och bekanta att nu räcker det. Men samtidigt är jag medveten om att jag sitter som fastkrokad i det här med ultralöpning och att det inte är det lättaste att plötsligt trappa ner. Vem vet, kanske jag har ändrat mig då det igen i september nästa år är dags för följande upplaga av det legendariska loppet.