Nikkanen tror nationsrekord krävs för VM-final
Tekniken ser ut att vara i skick lagom till säsongens höjdpunkt, VM. Den senaste av tre förbättringar av nationsrekordet i stav, 460 cm, kom i Kuortane i lördags.
Tack vare nationsrekorden är Minna Nikkanen sommarens friidrottsprofil på damsidan. Nikkanen känner sig säker inför VM-tävlingarna i Peking, som börjar på lördag om en vecka.
– Jag har inget emot att stå i rampljuset. Jag har vant mig vid det, sade Nikkanen inför avfärden till Hongkong där finländarna laddar upp inför VM.
En del av Finlands VM-trupp åkte på torsdagen till Hongkong för ett uppladdningsläger.
Nikkanen klarade 460 första gången inomhus redan 2011. Det gav en fjärde plats i EM i Paris.
– På sätt och vis är jag lättad eftersom jag nu gjort samma resultat utomhus. Det var skillnad på de två hoppen. I Paris kom jag över med nöd och näppe medan jag i Kuortane hade större marginal, sade Nikkanen.
Med resultatet 460 är hon 20:a på världsrankingen.
– Nivån i världen är jämn. Det finns en handfull hoppare på höjderna 460–465. Kvalet i Peking kommer att vara en tävling i sig. För att komma till final gäller det att hoppa lika högt som nationsrekordet eller till och med högre, säger Nikkanen.
Trivs med kastarna
27-åriga Nikkanen är redan en mästerskapveteran. Det enda stora mästerskapen hon missat sedan 2007 är VM i Moskva 2013 och OS i Peking 2008. I VM i Daegu 2011 hade Nikkanen tävlat om hon inte skadat tummen.
De senaste åren har Nikkanen vant sig vid att vara den enda blåvita kvinnliga stavhopparen i mästerskapstävlingarna. Den här gången var det nära att hon skulle ha fått resesällskap av 17-åriga Wilma Murto. Tonåringen skadade sig dock och hade hon fått inbjudan hade hon tvingats tacka nej till VM-äventyret.
– I mästerskapen håller jag mig ganska ofta med kastarna för det finns i allmänhet många av dem på resorna.
Läget i stavhopp på damsidan ser ljust ut. Förutom Murto finns det också flera hoppare som utvecklats rejält i år.
– Jag skulle ha hoppats på ännu mer konkurrens av ungdomarna. Under inomhussäsongen såg det ut som om de var ännu närmare. Men på de högsta höjderna har jag fortfarande fått hoppa ensam, säger Nikkanen.