Den kanske största förvaltningsreformen som någonsin har gjorts i Finland. Så beskriver utredaren Lauri Tarasti landskapsreformen som han nu har konkretiserat till den del den inte gäller social- och hälsovården.
I det här skedet av reformen överförs en rad statliga regionförvaltningsuppgifter, som nu sköts av olika instanser, till 18 landskap med folkvalda beslutsfattare. Cirka 12 500 anställda får ny arbetsgivare.

Dessutom överförs räddningsväsendet till landskapen och antalet räddningsverk minskar från dagens 22 till 12, lika många som de vårdområden som föreslås få full jourverksamhet.
Förändringen ska inte märkas i verksamheten, brandstationerna blir kvar, försäkrade Lauri Tarasti.
Så blir det säkert i början. Men det är omöjligt att nu veta hur de blivande vårdområdena prioriterar.

I fråga om räddningsväsendet gäller samma sak som för hela landskapsreformen: regioner med färre väljare än centralorterna måste ha möjlighet att göra sina intressen gällande, också i fråga om resurstilldelningen.
Samma krav gäller den språkliga jämlikheten.
Tarasti framhåller att landskapsfullmäktige ska se till att servicen är tillgänglig i hela landskapet. Tillgängligheten innefattar också möjligheten att använda sitt modersmål.
Det sägs inte ut i rapporten att de landskap som byggs upp på tvåspråkiga områden självklart ska vara tvåspråkiga. Men den saken tryggas i vilket fall som helst i grundlagen.

Regionförvaltningsverken, som inrättades när länsstyrelserna försvann föreslås bli kvar, och de får ta över en del övervakningsuppgifter av de nuvarande NTM-centralerna, vars verksamhet i huvudsak förs över till landskapen.
Då blir det en tydlig skillnad mellan landskapen och vårdområdena som organiserar servicen, och regionförvaltningsverken som ger tillstånd och övervakar att verksamheten följer lagar och bestämmelser.

Landskapsorganisationen med sina folkvalda fullmäktige skapar en ny kategori av förtroendevalda, vid sidan av riksdagen och kommunerna. Lauri Tarasti räknar med att det kommer att finnas omkring 1 000 landskapsfullmäktige och 300 medlemmar i landskapsstyrelserna.
Situationen blir ny både för partierna som ska mobilisera kandidater, och för väljarna som får ta ställning till beslutsfattandet i ett nyinrättat organ som man saknar erfarenhet av. Det blir en pedagogisk utmaning att klargöra vad medborgarna egentligen påverkar när de i sinom tid röstar i landskapsvalet.
Men i det skedet har landskapens roll ändå blivit tydligare då den stora social- och hälsovårdsreformen har kopplats till dem. Senast då berör landskapsreformen varenda finländare. Först av allt ska 250 000 vårdanställda få ny arbetsgivare.

Tarastis utredning ger riktlinjer för en del av förvaltningsreformen, men det återstår mycket arbete innan reformen är i hamn. Finansieringen är oklar, får landskapen beskattningsrätt eller inte? Vilken roll får kommunerna, som i och med vårdreformen blir av med en stor del av sina uppgifter?

Huvudstadsregionen är kritisk till hela reformen. Tarasti säger nu att landskapet kan delegera uppgifter till resursstarka kommuner, det öppnar för en starkare ställning för metropolområdet.
Han vill också att Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla ska göra en gemensam generalplan. Kravet skrevs in i markanvändnings- och byggnadslagen redan år 2008, men det har inte verkställts.