Åter till ett land i norr

Det finns ett allmänt trick i innekretsarna kring kändisar och röda mattor: Om fotograferna missar en första gången man kommer in, går man ut genom en bakdörr – och gör entré en gång till.

Så gick det politiskt med SFP-ordförande Carl Haglunds utspel om ett gemensamt nordiskt medborgarskap. Idén lanserades redan i oktober i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik, men kom då i fötterna på annat inom den turbulenta finländska toppolitiken.

Men Haglund kan konsten att placera sina puckar och presenterade därför förslaget en gång till i Helsingin Sanomat (22.1).

Sommaren 1954 är för många finländare året då det moderna Norden uppstod. Mitt i sommaren fick man börja resa på Boreångarna mot de nordiska länderna utan pass.

Bill Haleys "Rock around the clock" ljöd, Lenita Airisto valdes till Fröken Finland och omstridde Urho Kekkonen till agrarernas presidentkandidat. Porkala var ockuperat och pojkböcker från Sverige handlade om mystiska spioner som illa dolt antyddes vara sovjetiska.

Att resa i Norden utan pass verkar i praktiken inte ha varit så dramatiskt. Utmed den svenskspråkiga sydkusten hade idrottare, folkhögskolelever och sjuksköterskor rest på utbyte till Norden ändå. Större rubriker än passfriheten drog då bedragerskan Saari som det året i Nyland lurade folk på pengar.

I dag, i en mycket mer internationaliserad värld, återinför vi identitetskontroller i Norden – vid ett sådant nordiskt monument som den bro som nu går över Öresund. Det är anmärkningsvärt. I en smygande oro för säkerheten har flygbolag och rederier redan tidigare krävt pass också inom Norden.

Att livet under femtiotalets osäkra efterkrigsår då ska ha varit soligare och mera optimistiskt än våra sorger i dag, känns märkligt.

Carl Haglund är ute i en god tradition. Det finns en stark historisk kontinuitet i Norden. Att två politiskt så diametralt olika försvarsministrar efter varandra som han och Jussi Niinistö (Sannf) vardera ser det som riktigt att fortsätta utveckla ett försvarssamarbete med Sverige visar på det.

När övriga institutioner i Europa vacklar, känns det riktigt att kunna tala om "ett Norden igen". Men vi måste också brett kunna säga vad det är. Annars blir det lätt ett dagspolitiskt prat, där Centerdissidenten Paavo Väyrynen med sin nordiska krona som valuta inte plockar poäng, medan Haglund med ett initiativ om förenklad nordisk personbyråkrati gör det.

Litteraturen har bjudit på pricksäkra och profetiska "årtalsböcker" som Westös Hägring 38 eller Orwells 1984. En bok med titeln 1954 skulle kanske i dag, i efterskott, kunna bli en stor nordisk berättelse om vilket Norden vi en gång drömde om.

Vi behöver också veta om en nynordism än en gång ska ha en roll i det globala världssamfundet som när nordbor var stora gestalter i både Nationernas förbund och FN – 1954 lett av humanisten Dag Hammarskjöld.

Det kan också vara en nostalgi som kommer försent. Norden är i dag brokigt och disparat i många frågor. Vi är också en spelplan för den mest dynamiska politiska kraften just nu; spektret populism – nynazism, där man också drömmer om en brödraaxel i Norden.

Vi behöver veta vad vi vill återuppta och återvända till. Annars är vi på en resa till ett land i norr som icke längre är.